Berättelserna tar oss bakom nyhetsförmedlingens kortfattade fakta mot den mänskliga upplevelsen av kriget, den annars svårförmedlade känslan av hur samhällets sammanbrott upplevs av människorna som tvingas utstå det på plats, som får sina egna och sina anhörigas liv söndertrasade.
Nadifa Mohameds Förlorade själar är i det här avseendet inget undantag. Författaren är själv född i Hargeisa i Somalia, dit även romanens handling är förlagd. Debuten ”Black Mamba boy” handlade om hennes fars upplevelser, nu är fokus vridet mot de kvinnliga erfarenheterna.
Handlingen tar sin början i slutet av 1980-talet, närmare bestämt på den artonde Tjugoförsta-oktober-festivalen. Det årliga firandet av presidentens maktövertagande, då landet genom en militärkupp blev vänsterdiktatur. Bakom firandet, som ska visa upp en fungerande och harmonisk stat, bubblar motsättningar som så småningom ska leda fram till ett inbördeskrig som rasar än i dag.
Till firandet kommer tre olika kvinnor som på samma gång symboliserar en generation, en klass, ett öde. Den nioåriga flickan Deqo har flytt från en flyktingförläggning där hon levt sen hon övergavs av sin mor som liten. För att få ett par skor har hon tagit på sig att dansa till presidentens ära. Filsan är den hårdföra och snart trettioåriga soldaten som hänger sig fast vid tron att regeringen är legitim och sann. Kawsar är den välbärgade och regeringskritiska äldre änkan till en före detta polischef.
När Deqo i sin nervositet glömmer av sina danssteg attackeras hon med slag och sparkar. När Kawsar rusar till hennes undsättning hamnar de båda på polishuset där Kawsar misshandlas svårt av Filsan under förhöret. Både Kawsar och Deqo släpps dock.
Genom tre längre delar berättas sedan de här tre kvinnornas historia var och en för sig. Hur olika de än är framstår de, inte minst genom att de är kvinnor, som särskilt utsatta i det krigshotade samhället.
Läsningen är ofta plågsam men samtidigt finns en styrka som lever inom kvinnorna och inger hopp. De är inte de ”förlorade själar” som omgivningen på olika vis stämplar dem som.
Kawsar, som tillbringar merparten av tiden på rygg i sin säng efter misshandeln, känner det som om hon hennes själ är dömd att flaxa omkring slåendes mot henne eget skinn. Den förtvivlade längtan efter att bli utsläppt finns även hos Deqo, som finner tillfällig men bräcklig ro hos några prostituerade och hos Filsan som till förstone ser ut att sitta på en maktposition. Men även om Filsan inte drar sig för att bruka våld, visar hon sig vara offer för en auktoritär far med föga intresse för dotterns egna mål, drömmar och åsikter. Hennes samvetskval växer ikapp med diskrepansen mellan den regeringstrogna radiokanalens skildringar av vad som händer, och det hon själv ser omkring sig.
Trots att mörkret tätar, att stridsvagnar rullar in i Hargeisa där de blodiga scenerna snart ska avlösa varann blir berättelsen aldrig helt svart. Till stor del beror det på huvudpersonernas styrka, men också på den språkliga energin.
Så småningom ska de tre kvinnorna mötas på nytt, men innan dess tvingas de på olika sätt fram mot en konfrontation. Med det förflutna som för Kawsar, med framtiden som för den unga Deqo, med sin egen övertygelse som för Filsan. Längs vägen tvingar Nadifa Mohamed också läsaren att ställa sig öga mot öga med vad som pågått och ännu pågår i Somalia. En viktig påminnelse om de brutala villkor som gjort att många somalier tvingats fly, bland annat till Sverige.