Ofta liknar diskussionen den som fördes året innan, det resoneras om vilket land som varit mest representerat, vilket kön, vem som tillhör någon minoritet som borde få det men ännu inte blivit utvald. Som om Svenska Akademien satt och försökte dela ut gracer efter någon slags politiskt korrekt mall. Och ibland har det nog varit så, det är ingen slump att Winston Churchill fick Nobelpriset i litteratur efter kriget... Men jag vill tro att de som sitter nu låter bokstäverna vara utslagsgivande, själva ihopsättandet av dem, komponerandet. För när litteratur är som bäst liknar det musik. Trots att man som läsare kanske inte alltid förstår allt så går det inte att värja sig från det berättade, det tränger sig på, hittar in i hjärnvindlingarna och blir kvar.
Ben Okris Den omättliga vägen från 1991 är en sådan musikalisk roman. Det handlar om Azaro, ett andebarn som likt författaren själv föds in i det nyfödda landet Nigeria. Myterna kring dödfödda barn, späd- och småbarnsdödlighet är stor i ett land där det förekommer alldeles för ofta. Människornas förklaringar till alla grymheter som livet bjuder involverar ständigt andevärlden, den av själar befolkade skuggvärlden intill vår egen verklighet. Barn som dör kallas tillbaka, de blir andebarn. Men Azaro vill inte göra sin mor så illa, han bestämmer sig för att bli kvar i de levandes värld, trots att han är ett andebarn. Så han kan se alla andarna, och han kämpar emot när de försöker döda honom för att ta honom tillbaka. Han slåss och blir bortrövad, han ser eldsprutande drakar och grönögda monster, fyrhövdade andar och slukhål i marken. Det finns knappt annat än faror. Medan han kämpar mot andarna kämpar hans pappa och mamma för att få ihop tillräckligt med pengar för att överleva och kunna betala hyran. Mamman går omkring med ett fat på huvudet och bjuder ut samma sorts varor som alla andra kvinnor bjuder ut. Pappan lastar ryggen full av salt och cementsäckar, så tunga att han vacklar innan han kommer fram till avlastningsplatsen. Livet består nästan enbart av strid mot hopplösa villkor.
Då kommer politikerna. Från de rikas parti och från de fattigas parti. Alla lovar de framgång och välstånd om människorna bara röstar på dem. Om inte, då skickar politikerna sina gangstrar på dem i gettot.
Azaros pappa och mamma är alldeles vanliga människor, de kan inte se andarna som terroriserar dem och deras son. De tror att han ljuger när han berättar, för han kan till en början inte skilja mellan det ena och det andra, för honom är allt lika verkligt. Och det är så det blir för mig som läser boken. Andar och människor blandas ihop, jag kan inte utröna vem som är vad, jag måste släppa all rationalitet och låta Okris berättelse ta mig med på en fantastisk och vådlig färd. Och när jag gör det uppenbarar sig en annan verklighet, en som jag aldrig kan resa till. Den kan inte förmedlas på annat sätt än genom berättelser. Den mytiska och andebefolkade verkligheten är en realitet för många. Genom Ben Okris roman får vi kika in genom en liten glugg och förnimma fasorna och glädjen. Det är stor berättarkonst. Jag förstår långt ifrån allt, men det går inte att värja sig.