Därför blir början också desto mer överraskande, när de fyra medverkande dansar in till Jailhouse Rock med stora koporträtt framför sig. Men det, som allting annat, kommer att falla på plats under föreställningens gång. En teaterföreställning som ovanligt mycket liknar filmens sätt att låta parallella trådar tvinnas ihop till en enda.
Det började med en look-a-like-tävling i en liten by i Skaraborg. Den vann Janne Johansson för sin slående likhet med Elvis Presley. Efter ett praktgräl med sin far, den konservative bonden, drar Janne ut i världen med hopp om artistframgångar. Det går bra till en början, men sedan krossas drömmen och av Janne blir det en hemlös gatumusikant med vodka och en förlorad vårdnadstvist i bagaget. Samtidigt hemma på gården: Systern Siv har med hjälp av grannen Bernt skött ruljansen i alla år. Tills den floskelsprutande charmören Göran med svängig lugg och vit kostym dyker upp och friar till Siv för att komma åt gården och göra den till hälsoretreat.
Först blir jag sur. Vad är det för kvinnosyn, tänker jag, när en kvinna stark nog att driva ett jordbruk, ger bort sitt företag för en bukett röda rosor? Men Siv, liksom samtliga rollfigurer, växer i takt med tiden. Stocktjurige Bernth är en trofast vän, Janne rycker upp sig och framstår som alltmer sympatisk. Göran, ja han blir bara värre och värre, och till sist tycker publiken så illa om honom att den applåderar när han handfast kastas ut från Lyckebo.
På ytan är det mycket bondkomik. Raffinerad och varm bondkomik med betydelse, dock. Men ganska snart smyger en obehagskänsla på oss. Ett obehag som tassar sida vid sida med det som sker på scenen. Det drar ihop sig på allvar när det är dags för bygdegårdsfest med hemvändaren Janne i centrum. Elvis-klassikerna avlöser varandra. Och Erik Lindholm/Janne gör det verkligen riktigt bra. Men här blir jag för första gången lite osäker på vad det är Panikteatern vill göra. För en stund tar Elvis-spåret helt över och jag vet inte om jag riktigt får ihop pusselbitarna till helheten.
När det lyckliga slutet till sist är ett faktum är dock den kvarvarande känslan att jag sett en teaterföreställning som i feelgood-paketering levererar tänkvärda undertoner: Om rätten till en andra chans, om försoning, om drömmar, om självständighet och vikten av att få vara den man vill och att inget ursprung är sämre än något annat. Och, som slutrepliken också slår fast: Alla måste ju få plats – eller hur?