En kollega väl bevandrad i det textila brukar ofta suckande understryka att vill man textilfynda så är det inte på kvalitetsauktioner eller på outlets man skall göra det utan på loppmarknader. Där finns drivor av kvalitetstextilier som slumpas bort i kubik.
Kvalitetsmedvetandet har outsourcas med tekoindustrin. Med köp och slängmentaliteten som främjas av säsongskorta perspektiv och som möjliggörs av produktion i låglöneländer har intresset och förståelsen för textil kvalitet försvunnit.
En som valt loppmarknaden som fyndplats och inspirationskälla är Anu Tuominen som just nu avslutar konsthallens höstsäsong med en underfundig, lekfull och lätt underhållande utställning, betitlad Isvattensfärger i sal I på konsthallen.
Hon är en samlare. Det finns en diagnos för detta tillstånd när det går över styr, hoarding kallas det. Då har man tappat kontrollen över prylarna och allt är i en enda röra. Så är inte fallet i Tuominens många förråd, hon tycks ha järnkoll på allt.
Hon arbetar med loppisfynd och gamla textilier, det kasserade och bortvalda som hon sorterar, förändrar och som när hon kombinerar om dem ges nya betydelser och blir till nya konstnärliga utsagor.
Hon redovisar dem ibland som solitärer, emellanåt seriellt eller utifrån form- eller färgmässiga likheter eller olikheter. Termometrar av samma storlek men färgade i regnbågens alla färger placeras tätt tillsammans i en rad som följer upplägget i en färgtonkrets från gult till rött till blått till grönt. De färgade tvålaskarna följer samma mönster. Alla tvålaskar, utom en som faktiskt innehåller en tvål, rymmer vita havsslipade stenar från Norra ishavet.
Samma färgmässiga ordning återfinner vi även hos en mängd klädnypor på ett klädstreck. Det finns således en strävan till systematisering och betydelseladdning i detta. Tuominen leker även med associationsbottnarna som finns både i tingen vi omger oss och i de material de är gjorda av. Ett moln av hopsydda gråa yllesockar och dito vantar gestaltar En dimmig morgon. Här förstärker färg, form och material varandra och den konstnärliga tanken bakom uppenbaras.
Tydligt blir det i installationen Äggtempera på canvas – landskap i april med garnnystan i äggkoppar med trådar som vävs samman upp på väggen till en dimmig textil vårbild i påsktid.
Många av gestaltningarna blir som avläsbara rebusar, förvisso underfundiga och underhållande men påtagligt transparenta och det känns för mig tveeggat. Det är som med vitsar man roas för stunden, de är kul en gång, men sen är de förbrukade. För att en konstnärlig utsaga skall fånga mig bör den ha många fler bottnar än enbart en kul idé. Den skall även kunna underhålla ett intresse, fängsla och förbrylla längre än för stunden.
Lite av samma vilja att underhålla upplever jag i Eva Olsson & Jonas Nilssons åtta videoverk som visas i sal II och i projektrummet. De har kallat sin redovisning Grader av Irritation.
Med rörliga bilder raljerar de om olika vardagliga situationer som kan upplevas som irriterande och störande. Tvåtaktmotorernas gräsklipparterror på lördagsförmiddagarna i villaförorterna är ju ett välkänt och irriterande fenomen för dem som vill sova ut på sin lediga dag. Eller oordningen i soprummen där sopor hamnar utanför de kärl som de är avsedda för. För att inte tala om när folk inte kan maka på sig framför varuhyllorna i matbutiken när man har bråttom och skall handla. Meningen är väl att man skall dra på munnen i ett slags igenkännande men om jag vill se oordning i soprummen räcker det med att kolla in valda soprum i flera av allmännyttans bostadsområden. Är det för mycket begärt att konst borde visa något som vi inte redan kan eller vet?
Själv irriteras jag när tekniken fallerar vid visning av digitala medier som exempelvis när jag besökte konsthallen och ville titta på Jonas Nilssons videoverk Battlefield. Projektorn vägrade visa den valda filen.