Musik
Johan Piribauer, Kristian Anttila
Festspelen i Piteå, dag 2
Studio Acusticum, söndag 13 juni
Först ut är Arvidsjaurs representant, odiskutabelt en av det norrbottniska inlandets mest välkända och ihärdiga kulturkämpar, Johan Piribauer. Hans bastanta visrock bjuder knappast på några större överraskningar vare sig musikaliskt eller textmässigt men framträdandet får klart godkänt, inte minst genom Piribauers varmt underfundiga publikhantering.
Lagom spetsiga reflektioner kring sånt som centrum och periferi – om hur Piteå för ett Arvidsjaur-barn tett sig som ”storstan” men i huvudstadliga ögon klumpades ihop med allt annat norr om Dalälven till ”Norrland” – blandas med sånger om allt från de människor vars bortglömda slit knappast hamnat i historieböckerna (”Kåbdalisgubben”) till ålderskris (”Snälla gud, jag vill inte dö”) och en humoristisk betraktelse om de inte helt rumsrena hemligheter en upphöjd samhällets stöttepelare kan bära på (”Doktor Dukt”).”
Finns det nån tanke är en powerballad med hyfsad gåshudsfaktor och hög intensitet uppnås därefter i en rivig dänga tillkommen under Piribauers ungdomstid i ”avantgardepunkbandet” CP Borrmaskinen, varpå vi avrundar med lite allsång i en nyskriven ”hejarklackslåt” tillägnad den svenskacoronabekämpningen och alla oss som troget kämpat, lyssnat på experterna, stannat hemma och tvättat händerna. Tack för det!
Därefter intas scenen av göteborgsonen Kristian Anttila vars drömskt trevande, på samma gång svängigt sprittande, hymniska och aningen melankoliska indiepopbetraktelser faller mig personligen mer i smaken än Piribauers repertoar. Med sin Nick Drake-aktigt halvmumlande stämma gör Anttila snabba vokala solkattssprång medan han liksom förstrött drar toner ur den halvakustiska gitarrens strängar, besjungandes vår stund på denna jord, där det är lika långt till stjärnorna oavsett om vi befinner oss på Hisingen eller på Manhattan. Eller i Arvidsjaur eller Piteå för den delen. Finemang.
Efter konserten berättar en av dess arrangörer att en besökare konstaterat att det känns närmast ”sjukt” att få uppleva livemusik igen. Visst är det så. Pandemin har sannerligen ställt begrepp på huvudet. Och efter att jag under andra kvällen av denna (med ett pandemirelaterat nyord benämnda) ”hybridfestival” fått dela Acusticums frikostigt tilltagna utrymmen med femton andra besökare inser jag att det som förr skulle känts ett publikt misslyckande nu är en orsak till stilla extas.