Musik
Justina, Jenny Wilson
Festspelen i Piteå, dag tre
Studio Acusticum, måndag 14 juni
Konserterna har föregåtts av ett samtal kring den pågående pandemins effekter på den globala demokratin, bland annat mot bakgrund av att många regimer tagit den som förevändning för att inskränka demokrati och mänskliga rättigheter.
I ljuset av detta är det därför otroligt glädjande att få uppleva ett liveframträdande med 31-åriga Farima Habashi Zade, alias Justina. En av Irans främsta hip-hop-artister som rappar om kvinnors rättigheter och olika samhällsproblem och har hundratusentals följare på Instagram men som sedan några år befinner sig i exil från det hemland där hon som kvinna inte får uppträda offentligt. Låt den informationen stanna kvar i medvetandet när ni hör någon gnälla om ”vad man inte får säga i det här landet”! Justina har sedan förra året via nätverket ICORN en fristad i Piteå. Palt och havsbad i all ära, vill piteborna hitta anledningar att känna stolthet över sin stad är detta sannerligen en!
På konserten i Acusticums stora sal framträder Justina med maken Jamin och en synnerligen spelskicklig ung kvartett bestående av Musikhögskolestudenter trakterandes klaviatur, trummor, bas och elgitarr. Det svänger som attans när paret ibland intensivt agiterande, ibland fågelropsaktigt känslofyllt, levererar den ena sylvassa texten efter den andra, ett bitvis blytungt groove med hjärtpulsdunkande rytmsektion, färgrika ljudgobelänger och utflykter åt det rockigare och mer melodiska. Texterna går tyvärr mina i persiska språket okunniga öron förbi men i mellansnacket ges förklaringar till vad låtarna handlar om – om det system som förslavar en, om hoppet om en kärlek som ska ta en ur detta och om att inte kunna återvända till sitt land. Lysande!
Efter en två timmar lång paus samlas vi återigen i den ursnyggt upplysta och utsmyckade världsklassakustiksalen för en av stram koncentration och passionerad hetta välfylld timme i Jenny Wilsons sällskap. Att Wilson besitter konstnärligt mod är ingen nyhet, och mycket av hennes sångskapande kretsar kring naket utlämnande skildringar av kriser och livsavgörande händelser. Här har hon modet att framträda ensam på den världshavsstora, om än via rekvisita intimiserade, Acusticum-scenen blott med sin urstarka stämma och ett instrument. Som en musikalisk översteprästinna sprungen i rakt nedstigande led från Nina Simone. Wow. ”Så snabbt det gick” konstaterar Jenny Wilson innan hon drar igång kvällens sista låt. Kan bara hålla med efter en på samma gång snabbt förbipasserande och synnerligen upplevelserik tredje festspelskväll.