Musik
Messias av G F Händel
Dirigent: Peter Spissky
Medverkande: Uleåborgs barockorkester, Erik Westbergs vokalensemble samt solisterna Tuuli Lindeberg, Rodrigo Sosa Dal Pozzo, Guy Cutting och Elja Puukko
Luleå domkyrka, söndag 11 december
Och det skall sägas först som sist, det slog verkligen gnistor om samspelet mellan Uleåborgs barockorkester under ledning av Peter Spissky, Erik Westbergs vokalensemble samt de fyra solisterna. Luleå domkyrka var fylld till sista plats av en förväntansfull publik; Händels ”Messias” går inte av för hackor. Och det sägs att Hallelujahkören gjorde Händel själv så rörd när han hörde den vid premiären 1742 att han lär ha sagt; ”Jag tyckte mig se hela himmelriket framför mig och den store Guden själv.” Det är aldrig fel med lite gott självförtroende.
Georg Friedrich Händel var en för sin tid modern man, en kosmopolit som reste runt i Europa och tog starka intryck från italiensk opera, Italien var ju det helt dominerande musiklandet då i början av 1700-talet. Själv komponerade han operorna ”Agrippina” och ”Rinaldo” för att nämna de mer spelade.Han var samtida med Bach, bägge föddes 1685 och utgör giganterna inom högbarockens musik. Men om Bach var en kyrkans och allvarets man så var Händel mer glansfull, utåtriktad och inte mer kyrklig än vad konvenansen påbjöd. Han var mer av sin tids eurovisionsschlager-musikant, för att låna en kul formulering av Camilla Lundberg. Och ”Messias”, fylld av vackra arior, maffiga körpartier och följsamt skrivna orkesterinslag är tveklöst kulmen på hans karriär.
”Messias” är ett så kallat oratorium men skiljer sig från den gängse modellen, den är mer av ett hopkok på glimtar och händelser ur Jesu liv. ”Han var föraktad och avvisad, en bedrövelsernas man, väl bekant med sorg” sjunger countertenoren Rodrigo Sosa Dal Pozzo i en central aria. Det är en ynnest att få höra en countertenor sjunga altstämman och Sosa Dal Pozzo sjöng inlevelsefullt där koloraturpartierna kvillrade rytmiskt och precist . Och den excellent samspelta orkestern var följsamt på tå.
Tenoren Guy Cutting hade en varm framtoning med en mogen, balanserad röst så ung han är. Och basen, finländske Elja Puukko hade en röst som en vällagrad maltwisky med en bas djup som ett gruvschakt. Sopranen Tuuli Lindeberg sjöng i de högre registren såväl kraftfullt som viskande tyst som ändå hördes in i minsta skrymsle. Och kören – oj, vad proffsig den är, Erik Westbergs eminenta vokalensemble.
Det blev en fantastisk konsert, ”härligt friskt och sprött som en maräng” som en begeistrad vän lyckligt viskade i pausen. Jag håller med.