Det finska stjärnskottet Yona bjöd på en stark scennärvo tillsammans med sitt band. På bild ses cellisten Juho Kanervo.
Musikfestival
Kalottjazz & Blues
Medverkande: Yona, Timo Brass Band och Bo Sundström med Norrbotten Big Band
Torneå, lördag 1 juli
Kalottjazz & Blues i Haparanda och Torneå firade 40 år och solen sken milt och vänligt över Felixparken över en lika fulltalig som entusiastisk publik.
Festivalprogrammet bjöd på 18 konserter på olika platser runt om i gränsstäderna som stöttar ekonomiskt för att sätta området på kartan. Och lördagskvällen öppnade med nya finska stjärnskottet Yona med sitt band. En singer-songwriter i balladformatet med en porlande klar röst med en snygg liten heshet i kanten. Yona hade en stark scennärvaro med en faiblesse för snygga, lätt dramatiserade avslut och talade uteslutande finska i kontakten med publiken och jag förstod av en bänkgranne att hon i poetiska ordalag sökte gestalta livets ofullständighet. ”Hjärta och smärta liksom”.
Det var mer spex än musikaliskt storverk när Timo Brass Band höll konsert under festivalen.
Efter en kort paus var det dags för Timo Brass Band som gjorde stilenlig entré till ”When the Saints Go Marching In”. Ett finskt gäng med trumpeter, saxar, trombon samt trummor. Publiken bjöds på ett potpurri av låtar där bandet skojade och dansade, music-battlade, allt i ett intensivt tempo och med påtaglig publikkontakt. Det blev mest skalövningar och spex med smittande energi men rent musikaliskt, utom Sami Leponiemi på tenor som försökte, var det inte mycket att skriva hem om.
Det var en ledig och avspänd konsert med bländande musik när Bo Sundström och Norrbotten Big Band gästade festivalen Kalottjazz & Blues i Torneå på lördag.
Då blev det mer av bländande musikalitet när Norrbotten Big Band – en trogen gäst på Kalottjazz – samman med Bo Sundström äntrade scenen. ”I have a sad annoncement to make – we only sing i swedish” sa Bo Sundström med ett illmarigt leende. Skrattsalvor i publiken och nordisk förbrödring. Att NBB under Joakim Milders ledning kan mullra rejält i massivt precisa tonkaskader värdigt Count Basies orkester (men utan Freddie Greens snygga gitarr), det vet vi. Men här anpassade de sig till Bo Sundströms lågmält mjuka sång och spann och tassade likt en katt i fina arrangemang av Björn Jansson från Bo Kaspers orkester. Snyggt som bara den!
Det var ledigt och avspänt, så pass att Bo Sundström vid flera tillfällen frågade ”Är det jag som börjar?” vilket ibland möttes av en vänligt överseende nick från Maestro Milder. Vi bjöds på mycket Bo Kasper material, såsom en fin ”Kommer du till mig inatt”, ”Bosse och jag” fritt efter ”Body and Soul”. Och den melodiskt poetiska ”Simtur” med raderna ”Vi tar oss en tur i mänskornas rike / och sveper en kallsup med sillen”. Orkesterns vana trogen rymde konserten förstås ett antal fina soloinsatser och den här kvällen togs priset av Jacek Onuszkiewicz som med sin sordinförsedda trumpet var rent formidabel. Kärv, vresig, smeksam. Inte illa.