Musik
Kalottjazz & Blues Festival 2021, dag 2
Stadsparken i Haparanda och Aine Konstmuseum i Torneå
I den vänliga grönskas rika dräkt som Haparanda Stadspark så frikostigt tillhandahåller huserar tre akter med mer eller mindre tydlig jazzanknytning. De unga talangerna i Kvart i ett behärskar till fullo sina jazziga stilmedel och tar oss med på en nostalgifärgad resa till en tid då pardans i fullmånens sken och prickiga klänningar var det som gällde. Kvartetten glänser litet extra i avslutande ”Take the A- train” där sångerskan Amanda Larsson förmår scatta virtuost och känslofyllt sväva iväg i sommarvinden som en i en stark lina hållen drake.
Sångerskan och pianisten Anna Morin med band bjuder därefter på såväl egenhändigt tillredda läckerheter som kraftfullt tolkade klassiker, däribland Joni Mitchells ”Woodstock” i bluestungt psykedelisk tappning, där instrumenten är kokande lava och den morinska stämman fågellikt skälvande. Mike Sterns stenhårda ”Upside downside” avrundar det hela. Pistolskarp futuristisk storstadsfunk där Danne Johanssons synttrumpet skjuter laserstrålar medan Håkan Wyönis gitarr, Morins keyboard och Petter Olofssons bas tillhandahåller mer fläsk än Chicagos samlade slakteriföretagare och hela klabbet backas upp av outtröttliga trumesset Johan Englund.
Tomas Martin Projekt med sångerskan Elisabeth Sandström låter oss simma ut i en stilla klanglig skogstjärn med bråddjup och mörka underströmmar. Pianot dallrar försiktigt, Tomas Martins kontrabas ger stadga och trumpeten (även här trakterad av Danne Johansson) gör lätta kolpennskisser medan Elisabeth Sandströms varma, mörkt sensuella stämma beledsagar oss genom ett knippe ljuvligt vemodiga sånger.
I ett stort stimmigt tält bakom Aine Konstmuseum i Torneå framträder under aftonen några akter på den bluesigare sidan av kraften. Duo Medicine Men är dessvärre litet för tryggt förskansade i den bredbent förutsägbara muskelbluesboxen för att väcka mitt intresse. Men publiken stortrivs uppenbarligen och det tar sig mot slutet med några föredömligt exekverade dängor av vilka en surfgungig ”Homework”, odödliggjord främst genom Fleetwood Mac, sticker ut litet extra.
Beträffande festivalens klockrena finalakt hyser jag inga dubier. För sångerskan och slidegitarristen Erja Lyytinen är Finlands odiskutabla bluesdrottning och när hon intar tronen i sällskap med hovmarskalken Harri Taittonen med sina hårddrillande pianofingrar fattar vi redan vid första slideglidet att här ska levereras. Vilket också sker. Firma Lyytinen-Taittonen fixar allt! Lönnkrogsdoftande bluesbröt och skevt svängig gammelboogie i mängder, men också överraskande popsötma i ”Joyful misery”, en gåshudsbomb med skön stämsång och lika lyriskt som brötigt gitarrspel. En dunderösig ”Don’t be cruel” avlägsnar effektivt som en högtrycksspruta allt musealt över rock’n’roll-fenomenet och får oss att inse att det faktiskt var rätt revolutionerande när det begav sig. Ett slut med salut!