Musik
Nina letar jazz
Medverkande; Nina Persson sång, Martin Hederos klaviaturer & Nils Berg blås
Kulturens hus, lördag 21 januari
”Ursäkta att vi är så jäkla sena” hälsade Nina Persson publiken i Kulturens hus stora sal. Det var i oktober förra året som en halsfluss satte P för konserten. Och publikens gensvar var starkt – detta var något man längtat efter. Och trion med Martin Hederos på piano och keyboards samt Nils Berg på basklarinett och flöjt värmde upp med Peggy Lee-låten ”Me and My Shadow”. Martin Hederos med sitt magistralt böljande spel i Keith Jarrets anda. Nils Berg ömsom mjuk och varm som en bordunton med sin basklarinett och ömsom i klassisk jazztradition i duettartat samspel med de andra i trion. Så i stället för en radda adjektiv kan jag bara skriva: mycket njutbart.
Men Nina Persson själv då, hittade hon sin jazzton? Och vad kännetecknar jazzsång? Är det en lite hest råare, ”ruffare” sång? Dissonant glidande? Nu har svensk jazz en urstark ådra när den i stället för att enbart kopiera standards ur det enorma flödet av amerikanska förebilder hittade in i en egen ton, ett eget universa, där giganter som Jan Johansson, Georg Riedel och Arne Domnérus banade väg. Och Monica Zetterlund förstås. Själv sa Nina Persson att hon fortfarande letar, ”att jag ännu inte hittat den”. Sen klämde hon i med Lee Hazelwoods ”My autumn’s Done Come”, en snygg blåtonig tolkning av hans ”medelåldersballad”. Och när hon – rätt modigt – sjöng den lika välbekanta som himmelskt sköna ”Vindarna sucka” så mäter hon sig inte riktigt mot Monica Z som säkert de flesta i publiken hörde för sitt inre. Men det är å andra sidan att tampas med gudar. Det blev ändå ett folktonstrollskt framförande och Hederos ackompanjerade med sprödast möjliga anslag. Martin Hederos har den där förmågan att elegant ”rida” i en luftig båge ovan takten för att lika självklart landa tryggt och exakt i slag med Nils Bergs pumpande blås. Snyggt.
Det bjöds en del Nina Simone under kvällen. Dels Randy Newmans ”I Think It’s Going To Rain” samt den suggestiva ”Don’t Smoke In Bed”. Nina halkade ur tonen vid några tillfällen men vad gjorde det i en avskalad och nervig tolkning.
Naturligtvis blev det extranummer (ibland kan jag längta efter Miles Davis – som aldrig lät sig lockas in på scen igen). Till och med tre stycken. Och den så älskade ”Lovefool” från Cardigan-tiden utgjorde slutpunkten där Nina intonerade ”Luleåååå” så älskvärt och flådigt som slutpunkt. Och nog var låten fräsigare i jazzklänning.