Litteratur
Luleå – de första 400 åren, I - II
Författare: Roine Viklund och Curt Persson
Jubileer är ju högtider av festtal, självuppskattning och framtidshopp. Luleås 400 år avsätter en festskrift i två bastanta historievolymer. Enligt författarna Roine Viklund och Curt Persson med särskilt uppmärksamhet riktad mot de som vanligtvis marginaliseras i historiska sammanhang, nämligen ”barn, kvinnor och minoriteter”, en samtida jämlikhetssträvan som ofta uttalas men sällan uppfylls.
Efter närmare åttahundra sidor kan man konstatera att författarna åstadkommit ett faktatätt och välskrivet historieverk om en norrländsk stads tillkomst och utveckling, flödande rik i empirin, relativt försiktig i analysen, inte särskilt problematiserande men med fin pedagogik och berättarglädje. Schackrandet om var staden skulle grundas exempelvis, denna blandning av rationalitet, makt och tillfälligheter, Torneå, Luleå, Piteå, Umeå – de tillgängliga spelalternativen var många.
Stadsgrundandet blir belyst främst som en handelsfråga, staten behövde skattekontroll över handeln, centralisering och uppsyn. Den berättande utförligheten är intressant, men detaljrikedomen också förvillande. Handel grundar städer, men också makt och politik, kolonisation, befästande av staten. Och detta beskärs en mer flyktig kommentar.
Volymerna lider dock av obalans mellan analysdjup och detaljrikedom. Efter stort berättande längtar man efter klara utsiktspunkter. Exempelvis en diskussion om begreppet Norrland, denna landsända av gles och spridd befolkning, stora resurser och ett samhälleligt nätverk där staten ömsom varit garant och ömsom förtryckande överhet. Resursutnyttjande och makt, alliansen mellan utkantsprovins och centralmakt. Kapitlet ”Den gamla staden” har stycken vars faktasammanställningar och innehåll är absolut utförliga, men när man väl kommer upp till ytan ser man sig om efter slutsatsen, syntesen av faktabanken?
Nå, en bok måste diskuteras utifrån vad den utsäger, inte utifrån vad den utelämnar. Viklund-Persson är charmerande berättare och att få läsa ett stycke som det om luleborgarnas hundar på 1600-talet är lika roande som överraskande. Och att Antnäs jämförs med Bensbyn i en översikt kring tidens djurhållning har en tidigare antnäsbo förstås ingenting emot.
Vad vore att sakna? Jo, kanske en del kulturella reflektioner, språk, mentalitet, kulturyttringar. Liksom insikten om stadens existens i en omgivande landsbygd, en slags andning som var stadens förutsättning lika mycket som någonsin de äventyrliga handelsresorna söderut. I århundraden utbytet mellan bondlandet och staden, en liten ö i allt det rurala. Det är ju socknens landsbygdsvaror som borgarna fraktar ut och det är till socknens bönder införseln går. Och de senaste femtio åren har staden varit del av kommunen. Den strukturen borde synts bättre.
Hur infriar man då löftet till de av historien marginaliserade? Jodå, de beskrivs, de samiska pigorna, den kraftfulla länsmejerskan, de fattiga. Men historiens källor lider inte av rättviseproblem, de diskriminerar gladeligen allt som hamnar för långt från transaktionernas värld. Och källbristen vad gäller de marginaliserade är något som plågar alla historiker, det tär på beskrivningarnas fyllighet.
Första bandet om den tidiga historien, det andra om den mer ”moderna” historien efter 1800, med storpelare som industrialisering, världskrig, folkhem och expansion in i modernismen. Berättarglädjen består, attityden inbjudande, illustrationerna generösa, om än något underutnyttjade i pedagogiken. Som helhet en vacker sammanfattning kring denna nordliga utpost, en gång skapad av stormaktstidens övermod.