Trots en hårt åtdragen finansiell svångrem har eldsjälarna bakom Kalottjazzen för 32:a gången lyckats fylla syskonstäderna vid gränsen med sanslöst mycket sköna klanger och hutlöst sväng; kort sagt, med den pirrande känslan av äventyr.
Även om inte budgeten tillåtit några större stjärnutsvävningar får väl årets legendkvot anses vara uppfylld genom närvaron av två av den finska populärmusikens ikoner - Eero Raittinen och Pepe Willberg. Likt en gammal medicinman omgiven av talangfulla lärjungar tar oss Raittinen under fredagens bluesafton med på en charmerande gentlemannalunk genom musikhistorien, tolkandes Bob Dylan och diverse bluesklassiker med sin ännu kraftfulla och distinkta stämma. Inte överdrivet originellt, men oavbrutet njutbart och respektingivande. Pepe Willberg å andra sidan visar upp sina croonertalanger i en serie återhållsamma Nat King Cole-tolkningar men kommer allra mest till sin rätt under lördagskvällens massivt gåshudsgenererande vokalorgie i Nedertorneå kyrka, där Willberg och Petri Laaksonen får de månghundraåriga valven att skälva med sina sonora skönsångarpipor.
Raittinens framträdande under bluesfredagen ramas in av två riviga diton som med all önskvärd tydlighet visar att blues är så mycket mer än bara ölklunkarkompatibel pubunderhållning, först Slim Butler Trio som förstärkta med amerikanske sångaren och gitarristen Andrew Black ystert plaskar runt i det artrika musikaliska träsk där blues, soul, funk och allsköns svängologiska vidunder frodas i skön symbios , och kvällen avrundas med att Virginia Pihlblad och hennes Skybenders gör slarvsylta av bluesens gubbvälde med sin eldfängda blues/soul/rootsmix kryddad med diverse Janis Joplinska vokalurladdningar och en och annan skvätt kreolsk voodoo-mystik.
Rigmor Gustafsson å sin sida hör tveklöst till festivalens mest namnkunniga artister, och denna värmländska vokaldrottning spelar under en magisk lördagstimme ut hela sitt register, från sportkommentatorssnabbt tungvrickarflöde till lyrisk innerlighet och cocktailsval elegans, ivrigt påhejad av en trio med högsta betyg i elefenbenskliande, trumslammer och bashummanden. Jösses!
Tyvärr förmår inte tekniskt virtuosa D-Boosters 70-talsfärgade fusiongroove a’ Herbie Hancock och George Benson mer än glimtvis engagera undertecknad, kanske för att jag i deras perfektionistiska vision saknar exakt det som i programhäftestexten utlovas – kreativitet och fantasi, något som däremot Evighetens Orkester gödslar med i överflöd när de får svetten att drypa längs väggarna på Haparandas anrika stadshotell med sin hejdlösa mix av Django Reinhardt-rivigheter, sällsamma cimbalomklager, finskt vemod och mycket, mycket mer.
Kalottjazzen behövs. För att Haparanda är mer än bara vistelseort för en småländsk möbeljätte. För att tillväxt och återväxt även kan vara av musikalisk art. Och för att den, i ordet alla bemärkelser, är gränsöverskridande i en tid när gränsdragningar och snävt revirtänk kan få rent katastrofala konsekvenser.