X-Men: The Last Stand

X-Men: The Last Stand Royal/Astoria Regi: Brett Ratner Manus: Simon Kinberg, Zak Penn Foto: Philippe Rousselot, Dante Spinotti Musik: David Hykes, John Powell Skådespelare: Hugh Jackman, Halle Berry, Ian McKellen, Patrick Stewart, Famke Janssen, Anna Paquin, Kelsey Grammer, Rebecca Romijn, James Marsden, Shawn Ashmore, Aaron Stanford, Stan Lee, R. Lee Ermey, Anthony Heald, Vinnie Jones, Ben Foster, Michael Murphy, Josef Sommer, med flera De mutanter som vi nu möter för tredje gången i X-Men: The Last Stand är serietidningsversionen av alla de som känner sig udda, utanför, annorlunda. Det är för just dem som Wolverine, Storm, professor Xavier och Magneto, samt alla de varierande andra mutantfigurerna, står upp och plockar fram sina differerande superkrafter för. ? Tror ni att er dotter är sjuk? frågar Magneto spydigt de oroliga föräldrarna till knappt tonåriga Jean Grey, som enbart genom att koncentrera sig kan få bilar att fritt sväva omkring och som när hon blir ännu äldre kan åstadkomma häpnadsväckande ? men inte alltid så snälla ? saker via sin furiösa tankekraft. Det utvecklar sig till en slutgiltig strid mellan mutanter och människor här. Ett slags ?botemedel? för mutanter har tagits fram, där deras superkrafter skulle försvinna och de skulle förvandlas till helt vanliga människor. En falang av dem, under Magneto (spelad av Shakespeare-aktören Ian McKellen, som har det lika ogement roligt här som han har det i sin roll i likaledes bioaktuella Da Vinci-koden), vägrar att kompromissa och tar strid. Och visst: det är bitvis lika spännande i den här filmen som det var att som liten grabb ta del av de mest fantastiska serietidningarna från koncernen Marvel (X-Men är ursprungligen just en sådan tidning) och det kan också sägas att ambitionsnivån är skyhög här. Samt att vissa av specialeffekterna gör så att man tycker sig ha fått myror inne i huvudet (inkluderande en ny rutt för Golden Gate-bron i San Francisco ...). De första två X-Men-filmerna var helt och hållet godtagbart bra. Denna tredje (och kanske sista? Men det finns säkert fortfarande spin off-effekter att krama fram) är ännu bättre. Det finns en fullt tydlig smärta och oro hos många av de förekommande mutanterna här. Och den blossande rivaliteten mellan de bägge gamla schackspelande men angående mutanternas framtid helt oense vännerna professor Xavier (den likaledes i Shakespeares pjäser väl förfarne Patrick Stewart; men även med djupgående kännedom om Star Trek) och Magneto är central och berättad om på ett ärligt sätt. Och så är självaste Kelsey Grammer (bekant som den timide Frasier, från TV-serien med samma namn) med och spelar en blåfärgad och jättehårig mutant av den superstarkaste sorten). Bara en sån sak. Bespetsar man sig alltså på välgjord verklighetsflykt och ekvilibristisk eskapism ? så är det rätt säkert att det är det här filmalternativet som gäller just nu. Och tänk även på det här sättet: kanske är även just du en X-Man. Eller du, du, du eller till och med kanske DU ...

X-Men: The Last Stand

"De mutanter som vi nu möter för tredje gången i X-Men: The Last Stand är serietidningsversionen av alla de som känner sig udda, utanför, annorlunda", skriver Norrbottens-Kurirens recensent Rolf Nilsen och ger X-men: The last stand tre kurirhäster..