Rosa pantern

Rosa Pantern (I original: Pink Panther) Royal/Astoria Regi: Shawn Levy Manus: Len Blum, Steve Martin - efter karaktärer skapade av Blake Edwards och Maurice Richlin Foto: Jonathan Brown Musik: Christophe Beck, ledmotivet av Henry Mancini Skådespelare: Steve Martin, Kevin Kline, Jean Reno, Beyoncé Knowles, Emily Mortimer, Henry Czerny, med flera Hör ni något i universum som surrar ? så är det Peter Sellers som roterar i sin grav, som han har legat i sedan 1980. Detta med anledning av att han via himmelsk telepati har haft möjlighet att se den Rosa Pantern-film som nu har gjorts med Steve Martin i den roll, kommissarie Clouseau, som Sellers kreerade i sammanlagt fem filmer (av bara farten kom det sedan en till, två år efter Sellers död ? samt att den påfrestande italienske töntkomikern Roberto Benigni också har spelat kommissarien; eller var det faktiskt kommissariens son?, vid ett tillfälle). Och det går att säga detta om detta: hade inte Peter Sellers redan varit död, så hade han mycket bestämt gått in i det tillståndet efter att ha sett den här filmen. Eller rättare sagt: genomlidit. Steve Martin kan i och för sig vara en både originell och utmärkt komiker. Men när han buskisbetonar allting, så som han väljer att göra här, så blir han enbart bara pinsam. I rollen som den kringvandrande potentiella olyckshändelse som heter kommissarie Clouseau har han lagt sig till med en språklig accent som man efter bara en stund får ont i själen av att lyssna till. Han härmar också frenetiskt Peter Sellers i allt vad man kan tänka sig, i den roll som denne kanske inte alltid kom så väldigt bra överens med men som han ändå mycket bestämt gjorde till sin. Steve Martin spökar bara till det. Överdriver, klantar och snubblar på, misslyckas helt enkelt. Hela tiden. Mot sig har han Kevin Kline, som tydligen har varit i behov av snabba pengar och därför tackat ja till rollen som Clouseaus diaboliske överordnade; den som Herbert Lom gjorde förr i tiden. Och även den med ett ständigt orubbligt ansiktsuttryck försedde Jean Reno, som assistenten och slagpåsen Ponton. Detta i brist på Burt Kwouk, som tidigare gjorde betjänten Cato - han som alltid hade som ständig instruktion att överfalla sin herre för att hålla honom i trim. Något sånt gör inte denne Ponton. Problemet är bara att han inte gör något annat heller. Man bör faktiskt, om inte annat så av pietetsskäl, lämna gamla klassiker som Den Rosa Pantern i fullständig fred. Därför att så inte har skett nu så är det lämpligt att utslunga en förbannelse mot Steve Martin och de andra som utfört illdådet i fråga. Rosa Pantern marknadsförs också som en barnfilm. Därmed har även en förolämpning mot alla barn begåtts. Ska man bara ignorera något sådant? Svaret är självklart och stavas n-e-j. En bojkott av filmen i fråga känns därför som helt logisk.

Rosa pantern

"Hade inte Peter Sellers redan varit död, så hade han mycket bestämt gått in i det tillståndet efter att ha sett den här filmen.Eller rättare sagt: genomlidit." Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén är inte nådig i sin recension av filmen Rosa Pantern. Han ger den en överkorsad kurirhäst.

"Hade inte Peter Sellers redan varit död, så hade han mycket bestämt gått in i det tillståndet efter att ha sett den här filmen.
Eller rättare sagt: genomlidit." Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén är inte nådig i sin recension av filmen Rosa Pantern. Han ger den en överkorsad kurirhäst.