Moreno & tystnaden

Moreno & tystnaden Filmstaden Regi: Erik Leijonborg Manus: Björn Carlström, Stefan Thunberg ? efter Håkan Nessers roman Foto: Rolf Lindström Musik: Stefan Nilsson Skådespelare: Sven Wollter, Eva Rexed, Philip Zandén, Björn Bengtsson, Sophie Malmborg, Peter Engman, Tomas Oredsson, Gösta Bredefeldt, med flera Av de av allt att döma kontinuerligt rullande svenska kriminalfilmsserierna, mer eller mindre löst baserade på litterära förlagor, hyser jag personligen oreserverat allra störst sympati för det som Sven Wollter och kompani har för sig med Håkan Nessers Van Veeteren-deckare. Här löper en trovärdig och sympatisk ton ständigt genom helheten. Här stökar man inte till det för sig och inte heller stressar man. Intrigerna får ta tid på sig och upplösningen kommer när den kommer. Inte förr. Snarare senare. I den påträngande maskinella löpande bands-produktion som präglar filmatiseringen av Mankells Wallander-synopsis (obs ? ej längre böcker, bara idéer som fyller ett A 4-papper!) med Krister Henriksson, finns det inte längre tid till sådana fundersamma subtiliteter. Och om de Beck-filmatiseringar, som det var mycket länge sedan de hade något med Sjöwall/Wahlöös kriminalromaner att skaffa ? dem talar vi inte alls om längre. Men det kan ju faktiskt vara spännande ändå, även om inte Persbrandt eller någon annan ständigt hoppar fram och distinkt pekar med ett osäkrat handeldvapen mot någon. Och det har personerna bakom Van Veeteren-filmerna insett. Det handlar i väldigt stor utsträckning om en stillsamt bultande dynamik. Särskilt avsevärd tid har nog inte lagts ner på de respektive produktionerna. Ändå känns det gediget och som om man verkligen menar det man håller på att berätta om. Sven Wollter, i rollen som den förnamnslöse Van Veeteren, är den trygga klippan som de flesta på lagens sida av intrigen förtroendefullt lutar sig mot. Van Veeteren har gått i pension numera; sitter i sitt obesökta antikvariat och lyssnar på klassisk musik. Vill nog egentligen inte sälja några böcker alls, bara vara. I all fridfullhet. Men han kommer givetvis till undsättning när de forna kollegerna inkallar honom som inofficiell konsult. Som exempelvis nu, när kriminalkommissarie Eva Moreno (utmärkt spelad av Eva Rexed), väcker honom ur den klassiska lyssnarslummern för att få hjälp med att lokalisera vem det är som ägnar sig åt att mörda unga kvinnor. Uppenbarligen är det någon form av patologiskt modershat inblandat. Trådarna pekar också mot en skum religiös sekt av Livets ord-karaktär, med en pastor kalkerad på Ulf Ekman, och Eva Moreno får åka omkring i det odefinierade men om holländska kusten påminnande landskapet, tillsammans med John från rikskriminalen (Björn Bengtsson), för att försöka få styrsel på de förvirrande sammanhangen. Och i bakgrunden finns hela tiden Van Veeteren själv. Filosofiskt funderande och med vinden lekande i den grånande kalufsen. Av alla dessa komponenter blir det en tillräckligt bra kriminalfilm, som aldrig har någon anledning att skrapa med foten och be om ursäkt för sin existens. Inget trendigt tjafs, bara självklart tillräcklig kvalitet. Kanhända det räcker?

Moreno & tystnaden

"Inget trendigt tjafs, bara självklart tillräcklig kvalitet.Kanhända det räcker?" undrar Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén om filmen Moreno & tystnaden och ger den tre kurirhästar.

"Inget trendigt tjafs, bara självklart tillräcklig kvalitet.
Kanhända det räcker?" undrar Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén om filmen Moreno & tystnaden och ger den tre kurirhästar.