Lyckade seriehjältar

Bland projekten att filma diverse serietidningsfigurer är X-Men definitivt ett av de mera lyckade. Den första filmen kom för något år sedan och följs nu av en som är minst lika bra. Meningsfull action och visuellt imponerande specialeffekter radas upp i en berättelse som, faktiskt, kan tolkas som att det är fullt acceptabelt att vara både udda och annorlunda. Om än ganska jobbigt. Typ: hela tiden. De som är annorlunda här är mutanter; alltså en blandning mellan människa och något annat. Försedda med krafter och egenskaper som gör att de kan få tiden att stå stilla, hejda ett flygplan i luften, kasta i väg flammande eldstormar mot angripare och låta knivar blixtsnabbt växa ut från sina fingrar. För att nu bara nämna något lite av det som förekommer. Och så är de förstås, i princip, relativt odödliga också. De här hjältarna heter sånt som Wolverine, Cyclops och Storm och deras ledare är professor Xavier, som vill få till stånd ett samarbete mellan mutanter och människor och att de ska förmås att leva i symbios med varandra. Detta företag bekämpas av den betydligt ondskefullare Magneto och hans anhang. Men i den nu aktuella filmen tvingas de bägge grupperna ändå att samarbeta, för att de ska kunna bekämpa en ännu värre fiende. Representerad av den man som heter Stryker. X-Men 2 innehåller en närmast filosofisk grundton och ett stort antal fascinerande personligheter, som gör tittandet till en allt intressantare upplevelse. Regissören Bryan Singer, som också svarade för den första filmen, har gått till verket med inlevelsefull energi och verkligen lyckats levandegöra de mutanter som spelas av exempelvis Hugh Jackman (Wolverine) och Halle Berry (Storm). Patrick Stewart är uppfordrande auktoritativ som den rullstolsburne professor Xavier, medan Ian McKellen får lov att spela omedgörligt ond som dennes svurna fiende Magneto. Och när det är Brian Cox som agerar den vidrige Stryker, så är det närmast självklart att det blir frågan om något närmast magnifikt. Cox är en utmärkt mångsidig skådespelare och det kan påminnas om att det var han som var den förste att spela doktor Hannibal Lecter på film. I Michael Manns Manhunter. Något som han gjorde mera subtilt skrämmande än vad Anthony Hopkins senare lyckades med. Det är, i vilket fall som helst, svårt att inte slitas med av all den energi och bultande vitalitet som X-Men 2 nästan fullkomligen svämmar över av. Det känns som om Marvels actionmässiga seriehjältar har givits full rättvisa och respekt även den här gången. Och gillar man både serier och film, så är detta rimligen en av de bästa kombinationerna i omlopp just nu. Och om det någon gång kommer en X-Men 3 ? så har i alla fall jag inte alls något emot den saken!