La Vie En Rose

La Vie En Rose (I original: Le Mómo) Filmstaden Regi och manus: Olivier Dahan Foto: Tetsuo Nagata Musik: Christopher Gunning I rollerna: Marion Cotillard, Sylvie Testud, Pascal Greggory, Emmanuelle Seigner, Gérar Depardieu, med flera. Edith Piaf (1915-1963) var en 1,42 lång liten känslodynamitard som sjöng eviga och universella kärlekssånger med titlar som Hymne de l?Amour, Le Legionnaire, La Accordioniste, La Vie En Rose och framför allt: Non, je ne regrette rien. Den, där hon förklarade att hon inte ångrade någonting alls i sitt liv. Och det var väl kanske lika bra det. Större delen av Edith Piafs liv var nämligen exakt lika känslokaotiskt och melodramatiskt, som innehållet i de sånger som hon slet hjärtat ur bröstet på sig själv för att förmedla till sin stora och trogna publik. När hon dog var hon 47 men såg ut som en illa bevarad 100-åring. Hårt nedbruten av ett alkoholmissbruk som hade inletts redan i de yngre tonåren, samt adderats med narkotikamissbruk, svår reaumatism samt ett flertal bilolyckor. Nu kommer den definitiva filmen om hennes liv, som här i Sverige (men inte i Frankrike eller i övriga världen) heter La Vie En Rose; efter en av hennes största hits. Marion Cotillard, som bara är 31 år och dessutom 1,69 är totalt beundransvärd som Piaf (vilket är parisisk dialekt för "lilla sparven"). Men det är inte hon som sjunger utan hon läppsynkar till Piafs original. Det är den lätt hesa originalrösten vi får höra. Och tur är väl det. Som film betraktad är La Vie En Rose en omsorgsfull rekapitulation av Piafs liv, från uppväxten på farmoderns bordell (i princip den lyckligaste tiden i hennes liv), tillvaron som tonårsprostituerad i realistiskt återskapade Montmartre-kvarter, hennes många destruktiva kärleksaffärer inklusive den himlastormande med mellanviktsboxaren Marcel Cerdan (det förekommer några realistiska scener från dennes match med Tony Zale; liksom denne med en faibless för att gardera sig med huvudet) och fram till dödsögonblicket. Det är också en sanning att Edith Piaf inte var någon sympatisk person. Och även den sidan av hennes personlighet gör filmen full rättvisa: kinkig, egocentrisk, självdestruktiv och gapigt påstridig. Gérard Depardieu har en glorifierad biroll som hennes upptäckare, cabaretinnehavaren Louis Leplée, mördad under oklara omständigheter i en gangsteruppgörelse på 30-talet. Det formligen doftar Paris om La Vie En Rose och till sist är det den rörande sidan av den lilla sparvens ömkliga gestalt som man frapperas. När Non, je ne regrette rien spelas, när eftertexterna till den 2,20 långa filmen rullar känns det hela alldeles komplett och relevant. En bra och mycket sevärd filmbiografi. Men det var tur att man använde sig av Piafs egen röst.