Kalle och chokladfabriken

Kalle och chokladfabriken (I original: Charlie and the Chocolate Factory) Royal Bio Regi: Tim Burton Manus: John August ? efter Roald Dahls bok Foto: Philippe Rousselot Musik: Danny Elfman Skådespelare: Johnny Depp, Freddie Highmore, David Kelly, Helena Bonham-Carter, Noah Taylor, Missi Pyle, James Fox, Deep Roy, Christopher Lee, med flera Fyra Kurirhästar Roald Dahl hette en gammal sur och kärv tvärvigg till kedjerökande författare som jag kom att intervjua på en Bokmässa i Göteborg en gång i mitten av 80-talet. Inte så jättekul som människa kanske, direkt. Men han tinade dock upp under samtalets gång. Och bara han fick röka (även där sånt inte var tillåtet; han hävdade att det var hans mänskliga rättighet att göra det) så fungerade han. Hjälpligt. Dahl, som var norskättad men bodde i England, skrev främst två typer av böcker. Dels ytterst raffinerade skräcknoveller och så totalt osentimentala och så långt som möjligt från inställsamma böcker för barn. Han menade att barn inte skulle behandlas på något särskiljande sätt från hur vuxna behandlades. Och där kan han ju ha haft en poäng. En av Roald Dahls allra mest framgångsrika barnböcker är Kalle och chokladfabriken. Om en liten pojke som får tillfälle att besöka den mystiske chokladfabrikören Willy Wonkas hermetiskt tillslutna fabrik, där han tillsammans med fyra andra barn bestås med en guidad tur genom de fantastiska fabrikslokalerna. Kontentan här är att det är familjen som betyder allra mest här i livet. Materiella värderingar kan man lika gärna mista som att ha. Boken om Kalle och chokladfabriken filmades redan i början av 70-talet, då med Gene Wilder i rollen som Willy Wonka. Nu har den återuppstått som film igen. I regi av Tim Burton, varvid var och en någorlunda bevandrad i den filmiska mytologin förstår att man står inför något enormt speciellt. Tim Burtons filmer endera älskar man eller också hatar man dem. Något mellanläge erbjuds inte. Själv råkar jag älska dem; med alla deras buckliga människoarketyper, krokiga och lutande byggnader och rekvisita som hämtad ur tyska expressionistfilmer från 20-talet. Dessutom, allt som oftast, med en aldrig bättre än just här och nu Johnny Depp i huvudrollerna. Man förbereder sig alltså på en resa (för att inte säga tripp) när man ska se något av Tim Burton. Så ävend enna gång, när han skrämmer i gång Dahls bok och levandegör den på ett så unikt sätt att enbart fullständig tillfredställelse torde kunna komma ifråga. Fem barn tillåts alltså komma in i Willy Wonkas fabrik. Några av dem är just så gräsligt vedervärdiga som den, enligt uppgift, gentemot barn i allmänhet ganska avvaktande Dahl tyckte att det stora flertalet av dem var. De beter sig olämpligt inne i fabriken. Och får sina rättmätiga straff. Sånt hymlade aldrig Dahl med och ej heller Burton. Historien vindlar och kränger sig fram och tillbaka, styrd av Burton på ett magiframkallande sätt men om den är så enormt lämplig för åtminstone de allra minsta barnen är jag inte så säker på. Nu såg jag den till svenska dubbade versionen och jag tyckte nog att dubbningen (som jag tyvärr inte har en aning om vem som utförde den) fungerade ganska bra. Men vilken version man än väljer att se, så är det nog ändå se att detta främst är en film för en relativt vuxen publik. Då uppskattar man den subtilitet och den hyllning till fantasin som finns i den. Och Johnny Depp har kanske aldrig varit fullt så maniskt oberäknelig som han är i rollen som Willy Wonka, medan lille Freddie Highmore är både sympatisk och human som den storögde Kalle. Samt då alla dessa fantastiska landskap och alla blinkningar till publiken som finns i filmen, så visst tycker jag så här om den: Se den. Chansen att ni ångrar just det här biobesöket är försvinnande minimal.

Kalle och chokladfabriken

Kalle och chokladfabriken gör en anmärkningsvärd återkomst till filmduken och tilldelas en stark fyra i betyg av Kurirens filmrecensent Rolf Nilsén.