Da Vincikoden

Da Vinci koden (I original: The Da Vinci Code) Filmstaden Regi: Ron Howard Manus: Akiva Goldsman, Charles Cecil, Dan Brown (baserat på den senares roman) Foto: Salvatore Totino Musik: Hans Zimmer Skådespelare: Tom Hanks, Audrey Tatou, Ian McKellen, Jean Reno, Alfred Molina, Paul Bettany, Jurgen Prochnow, med flera. Mycket ofta (det finns undantag, men som sagt var: mycket ofta) råkar i förväg mycket upphaussade filmer ut för svidande kritik. Ibland är det välförtjänt. And-ra gånger ? inte alls. Och helt följdriktigt blev det så även för Da Vinci-koden, som hade världspremiär så sent som häromkvällen och som regnade ner över massvis av biografer i även Sverige på fredagskvällen. Efter att inte ha kunnat undgå att registrera den negativa kritik som drabbade den (inte minst har det på ett väldigt nyanserat och fint sätt tjatats om Tom Hanks frisyr ...) så var det med mycket nollställda förväntningar som jag närmade mig Ron Howards filmatisering av Dan Browns massiva bestseller. I och för sig har jag läst åtskilliga betydligt mera nageltuggarframkallande böcker än Da Vinci-koden men: den vände sidorna av sig själv och var tillräckligt suggestiv för att man inte skulle bli alltför svårt besviken. Religiöst mumbo jumbo är dessutom alltid extra tilltalande och på sitt sätt är det ju alltid intressant när en faktiskt existerande organisation, som den extremkatolska Opus Dei här, anklagas för att ligga bakom en många sekel omfattande komplott för att dölja de rätta omständigheterna kring Jesus och det familjeliv som han hade med Maria Magdalena. Efter att ha sett Howards mycket välgjorda film kan det, högt och ljudligt, meddelas att det rör sig om 150 minuter av stark suggestivitet, som håller sig väldigt plikttroget till det litterära originalet men som är innehavare av ett snärtigt säkert bildberättande och av tungt dystra kyrkliga miljöer samt i några av fallen även av skådespeleri som beredvilligt får godkänt. För det kan absolut garanteras: man sitter verkligen inte och somnar till här. Efter ett ritualmässigt mord på Louvren i Paris skenar symbologen Robert Langdon (Hanks ? i bakåtkammad slickback-frisyr men hallå: vad är det med det då?) samt kryptografen Sophie Neveau (en tyvärr alltför ofta med stora uppspärrade ögon försedd Audrey Tatou) i väg efter lösningen på de gåtor och hemligheter som regelbundet anmäler sig. Spåret leder mot konstnären Leonardo Da Vincis verk. Under resans gång enrollerar de den vetenskapsman som så briljant spelas av Ian McKellen, konfronteras av en galen munk (Paul Bettany ? som efter många hyggliga filmpersoner nu enbart tycks få spela skurk), samt motarbetas intensivt av den katolske prelat som den med ett uttrycksfullt ansikte försedde Alfred Molina gestaltar. Jean Reno, med tröttare ögon och ännu större påsar under desamma än någonsin tidigare förekommande, spelar en fransk polis med medlemskap i Opus Dei. handlingen flåsar fram och andningspauser förekommer. Men inte tusan är de så många så att man hinner summera dem. Hans Zimmers musik kan för all del kategoriseras som arketypiskt pekoralistisk och gräll, men Salvatore Totinos foto är mångtydigt och fascinerande. Och det här ÄR spännande. Vare sig man nu känner till (vilket nästan ?alla? gör) intrigen i förväg eller inte. Jag bryr mig knappast om att upprätthålla någon sorts pseudo-blaserad attityd gentemot den här filmen. Den roman som den bygger på är kvalificerad spänningsunderhållning med vissa orimliga pretentioner, vilket filmversionen också direkt ansluter sig till. Helt enkelt: den levererar. Det som förväntas av den. Inga nya visioner, bara en överföring till bilder av originalberättelsen. Det räcker med det. Men det är otvetydig utdelning för biljettpengarna och ingen alls behöver ångra sig eller bli besviken, som väljer att se Da Vinci-koden. Detta meddelas härmed. Här och nu.

Da Vincikoden

I motsats till många andra filmrecensenter tycker Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsen att Da Vinci-koden "levererar" och ger den tre kurirhästar.