Corpse Bride

Corpse Bride Var: Royal Regi: Mike Johnson och Tim Burton Manus: John August och Caroline Thomson Producent: Tim Burton och Allison Abbate Musik: Danny Elfman Röster: Johnny Depp, Helene Bonham Carter, Emily Watson, Enn Reitel med flera. Tim Burtons fantasi har inga gränser och har slutat att förvåna. Så när Victor, med Johnny Depps röst, går och talar för sig själv i skogen efter ett misslyckat repetitionsbröllop med hans trolovade och överraskas av en hand som grabbar tag i honom från underjorden, tänker man: Jaha. Nu börjar äventyret. Det är en likbrud, mördad på sin bröllopsdag, som tror att Victor friade till henne där i skogen och efter att ha dragit ned honom i underjorden fattar hon inte alls att han inte riktigt har lust att vara där. Men dödsriket är inte så tråkigt som man kan tro. I själva verket är det betydligt färggrannare och roligare än jordelivets grå tillvaro där Victors svärföräldrar drar runt, panka och stränga, med någon adelstitel och ett dammigt slott som enda tillgångar. När Victors kusk stryker med blir han visserligen grön, men mottas i källarmörkret av en mugg öl och hans skärande hosta har plötsligt försvunnit. Det är makabert och vackert. Dockorna, som är gjorda efter samma modell som i The Nightmare Before Christmas, skapar fantastiska karaktärer som skojar med oss. Också de engelska rösterna är underbara. I synnerhet masken som bor i likbrudens huvud, spelad av Enn Reitel, är rolig. Det låter precis som om Peter Lorres babblande röst har återuppstått som likbrudens dåliga samvete. Det enda som irriterar mig är att Tim Burton alldeles nyss använde Depp och Carter i Kalle och chokladfabriken. Det skapar associationer som inte riktigt hör till. Corpse Bride är en sådan film som besvarar barns och vuxnas besvärande frågor om döden. Utan att vara det minsta banal får vi en hållbar hobbyteori som med lite fantasi räcker till alla. En av de sötaste scener jag sett på film på länge, är när de döda kommer upp till ytan för att fira ett bröllop. De skrämmer naturligtvis skiten ur de levande, men ett litet barn vågar sig fram och känner igen sin skrangliga morfar och ger honom en kram, även om han bokstavligt talar bara är skinn och ben. Det kan nog få vem som helst som fruktar mörkret att andas ut.

Corpse Bride

Fyra kurirhästar ger Tove Tormod till Corpse Bride, en film hon tycker är makaber och vacker.