Att göra en pudel

Att göra en pudel Filmstaden Regi: Anette Winbladh von Walter Manus: Kathrine Haugen Foto: Olof Johnson Musik: Ginge Anvik Skådespelare: Eva Röse, Lena Nyman, Eagle-Eye Cherry, Niklas Engdahl, Lotta Östlin Stenshäll, Björn Sundquist, Göran Forsmark, Margaretha Byström, Mathias Evanne, Harald Lönnbro, Paula McManus, Petra Hultgren, Sofia Bach, med flera Drömmen om kärleken. Och tillsammans med den drömmen om att göra en bra och sevärd svensk romantisk filmkomedi. Ytterst sällan har dessa två komponenter förenat sig på ett fungerande sätt. Åtminstone inte i någorlunda modern tid. Man får leta sig tillbaka till det tidiga 60-talet och Lars-Magnus Lindgrens Änglar, finns dom? med Christina Schollin och Jarl Kulle för att få ett godkänt napp på den sökningen. Sedan dess har det försökts. Och försökts. Och försökts ännu mera. I all oändlighet. Men alltid har det stupat på något. För aldrig har det egentligen lyckats. Till viss del kanske. Någon gång ibland. Men en fullt och oklanderligt spänstigt fun-gerande svensk romantisk filmkomedi har a-l-d-r-i-g plockats fram under de senaste 40 åren. Så är det bara. Trots stundtals ihärdigt oändliga försök inom genren. Och inte kan man säga att så har skett nu heller, i och med Anette Winbladh von Walters Att göra en pudel. Vilket beror på en hel massa saker men allra främst ändå på dessa två: ett så pinsamt pekoralmässigt manus att det borde ha fått pryda insidan på en soptunna och så även några närmast offensiva exempel på planlöst och obegåvat spel, av den ögonbrynshöjande sorten att någon form av böter faktiskt borde utgå. Den jag då allra mest tänker på är Niklas Engdahl, i rollen som kvällstidningsjournalisten Knut. Var har denne allvarsamt bligande unge man lokaliserats? Fast vid närmare eftertanke så vill jag nog inte ens veta det... Tror man på Engdahl i rollen som wallraffande och grävande reporter, så tror man också på att SSU-ordföranden Anna Sjödin under sitt besök på sunkkrogen Crazy Horse betedde sig så pass våldsamt att det krävdes både ordningsvakter och poliser för att lugna ner henne. Med andra ord sagt: trovärdighetsfaktor ? obefintlig. Vilket även kan inkludera Göran Forsmarks mera kortfattade insats som nyhetschef. Eva Röse är inte direkt dålig, men hon håller på att le hela ansiktet ur led och i sin roll som hundfrisören Rita kämpar hon mot mycket ojämna odds. Under en New Age-flummig veckokurs, med Björn Sundquist som ledare (ännu ett exempel på icke-spel), träffar hon den ute på undersökande uppdrag befinnande sig reportern Knut. Han åstadkommer en ironiserande och självgod text, men upptäcker sedan att han drabbats av varma känslor för Rita och att texten måste stoppas. Rita slukar kioskromaner, slösar inte alltför mycket tid på att tänka och väljer att utsätta sig för sin kinkiga fostermor Ediths (Lena Nyman har numera hunnit fram till kaxiga äldre kvinnor-roller och njuter uppenbarligen av att få vara sängliggande och bitchig) diverse irrationaliteter. Men det är inget fel på henne. Hon är en god människa och: hon förtjänar också någon betydligt bättre än den ärkefåne som den plågsamme Knut bara kan beskrivas som. Men det är alltså något väsentligt fel på manuset till Att göra en pudel. Och jag förstår bara inte varför Anette Winbladh von Walter, vars debut Six Points uppvisade en betydligt större potential än vad hon nu erbjuder oss, fastnade för det. Roligt är det inte, så särskilt bra spelat ? inte heller. Trovärdigt, skämtar ni? Försett med hjärta och själva det vemod som livet brukar innehålla så generösa portioner av? Ja, men bara i någon mån. I övrigt fortgår jakten på en fungerande svensk romantisk komedi. Någon träff blev det inte den här gången heller.