Dans
Body
Susanna Leinonen Company
Koreografi: Susanna Leinonen
Dansare: Camilla Keihäs, Aino Päivike, Minttu Pietilä, Elke Shroeder, Jack Traylen och Tatiana Urteva
Musik: Kasperi Laine
Kostym: Sari Nuttunen
Arrangörer: Dans i Nord och Kulturens hus, Luleå. Kulturens hus, 21 mars
”Body” är den tredje delen i Leinonens svit om kvinnans kropp. De övriga två heter ”Nasty” och ”Toxic”. ”Body” ska visa sig vara en i grunden positiv berättelse den förunderliga kroppen.
Enligt den kristna och judiska mytologin skapar Gud mannen genom att blåsa liv i en lerklump. På samma sätt visar sig de lerliknande formerna i inledningsscenen av ”Body” innehålla människor. Här är det rörelsen som ger dem liv. Figurerna, av olika storlek och kön, liksom kläcks och försöker få koll på hur lemmarna fungerar. Och när de kommer nära andra, koll på vilken lem som hör till vilken kropp i den hög av spindelliknande varelser de bildat.
Att alla dansarna har samma kroppsfärg är på något vis centralt för föreställningen. Om än gestaltad av flera berättar enhetligheten om en enda sammanhängande kropp. Kostymen förstärker upplevelsen. Basen är uppbyggd kring svagt beigerosa, kroppsnära underkläder. De ger en känsla av kal nakenhet. Och jag kommer på mig att vilja uppleva samma koreografi med kroppar av olika hudfärg. Hur skulle min tolkning då påverkas?
”Body” handlar helt uppenbart om kroppen, men också om människan och vår förmåga att göra illa och väl. Om att gå från födelse till död och livet däremellan. I de olika scenerna kläs dansarna därför ibland på. Det kan vara med en halv puffbyxa eller bara med ett skärp. De sex dansarna använder så varenda muskel de har. Rörelserna är ofta så långsamma och organiska att det går att förnimma tyngdöverföringen i deras kroppar.
Den specialkomponerade musiken är ovanligt integrerad i koreografin som påtagligt styr dansarnas aktion, ett taktslag kan bli en ryckning, en musikslinga formar en vågrörelse. Ljuset är däremot rätt neutralt, men när det röda går på varslar det om smärta - även om det som dansaren framför inte alls är särskilt smärtsamt i sig. En av dem rör sig bara från vänster till höger över scenen. Ansiktslös drar denne ett släp efter sig. Är det döden?
”Body” avslutas nästan som den började. De avlånga lerklumparna återkommer, men nu som tomma kokonger som hissas upp i taket. I den allra sista scenen syns en gravid figur i fonden, som för att säga att nu börjar livet om, vilket blir en övertydlig plump i en i övrigt vacker och kroppsinspirerande koreografi.