Dans
I själva verket
Regi och koreografi av Anja Arnquist och Björn Säfsten
Gästspel från Riksteatern på Dansinitiativet, lördag 5 november
Efter en inledande parad av rytmiska rörelser till hotfullt dånande basgångar övergick föreställningen i en mix av föreläsning och kortare dansinslag där Björn Säfsten mycket sympatiskt och full av iver sökte hitta svar och nya frågeställningar kring dans och rörelse och samspelet med publiken. Stundtals berörande som när han berättade hur han själv i unga år fångades av dansen vid sitt första möte med Madonnas video ”Vogue”. En video som satt sina nog så tydliga spår i hans eget formspråk. Som sagt: ”Strike a pose”. Men stundtals kunde föreställningen landa farligt nära klichéernas värld i tankar kring kreativ vilsenhet i sökandet efter konstens inre mening. Herre Jösses, dans är känslor, mänsklig längtan – väldigt lite av intellektualisering. Så när Säfsten säger: ”Det finns en uppfattning om att modern dans kan vara något ganska internt.” uppstod ett lätt fniss i publiken. Men var det ironi?
Hela frågeställningen kring hur vi ska förstå konst/dans blev lite väl många insparkade öppna dörrar, även om jag kan förstå ambitionen i skenet av en längtan efter en större publik som inte räds det moderna och nya, det ovana. Men när Säfsten associativt och rytmiskt elegant bollade med ord och sen ”översatte” det till lekfull rörelse var han något spännande på spåren som jag gärna sett mer av.