Dans
Chotto Xenos
Konstnärlig ledare/Koreograf: Akram Khan
Regi & tillämpning: Sue Buckmaster (Theatre-Rites)
Dansare: Nicolas Ricchini
Scenografi: Ingrid Hu
Ljusdesign: Guy Hoare
Orginal musik: Domenico Angarano, med inspiration av Vincenzo Lamagnas score för XENOS
Ljuddesign: Domenico Angarano & Phil Wood
Kostym: Kimie Nakano
Film & projektion Design: Lucy Cash
För några år sedan besökte jag Auschwitz och Birkenau – ett fasansfullt möte med krigets sanna ansikte som jag trots allt ändå inte vill ha ogjort, även om det satt djupa spår. I tystnaden bland dessa byggnader ekade berättelserna om en grymhet och ett vansinne så ofattbart att det tog dagar att återhämta sig. Vi lämnade denna krigsskådeplats tagna till utmattning. Andra världskrigets fångar mötte ett helt annat öde.
Den ofattbara känslan från besöket i nazisternas dödsfabrik infinner sig igen under föreställningen "Chotto Xenos" – en tidsresa där de närmast bortglömda historierna om kolonialsoldaternas liv och öden under första världskriget ges gestaltning. Vi talar om en tyst och rörande hyllning till de 100 000-tals soldater som omkom och aldrig återvände hem. Inte minst berörande med tanke på det krig som just nu utspelas framför våra ögon i Ukraina.
Världskoreografen Akram Khan ger berättelsen liv genom att kombinera avancerad scenteknik och ett kraftfullt rörelsematerial. Det är inte minst distinkt när dansaren Nicolas Ricchini interagerar med de tredimensionella projektionerna i denna starka berättelse. Jag menar, scenrummet bokstavligen vibrerar av krigets fruktansvärda natur. Framför publikens blick tar ödeläggelsen, rädslan, paniken och kaoset form i ett obevekligt brus som endast andas vansinne.
Berörande är ett för litet ord. Det handlar snarast om en riktig käftsmäll och en stilla önskan om frid och fred. Krig leder bara till död och sorg. Punkt. Och varför inte skicka föreställningen som videolänk till Putin.