Dans
Jarkelidh
Koreograf: Marit Shirin Carolasdotter
Medverkande: Linnéa Sundling och Sebastian Björkman
Scenografi/kostymdesign: Erika Sjödin
Kompositör/ljuddesign: Cicely Irvine
Ljusdesign: Mira Svanberg
Produktion: Riksteatern
Gästspel av Riksteatern på Dansinitiativet, Luleå i 29 oktober
Jarkelidh är sydsamiska. På svenska betyder det vända. I uppsättningen ”Jarkelidh”, i koreografi av umeåbaserade Marit Shirin Carolasdotter med rötter i det sydsamiska, irakiskkurdiska och svenska och med urpremiär på Dansinsitiativet i söndags, handlar det kanske om att vända något till det bättre, eller att något förändras. I föreställningen tar denna förändring sin tid.
Inledningsvis sitter de båda dansarna Linnéa Sundling och Sebastian Björkman mitt emot varandra i scendunklet och provar olika ljud. Den ena rösten för och den andra följer. Belysningen, en andning. Ovanför dem en vit halvcirkel. Sekvensen tar tio minuter.
Stilla förändras så halvmånen till en svagt böjd cirkelformad skiva som sakta växlar färg. Fonden ger ibland illusionen av eldens långsamma flammor. Ett annat slags rökmoln smyger sig sen in och lägger sig som ett lock över dansarna.
Till Cicely Irvines omslutande ljudbild, som även innehåller trasiga och knastrande ljud, rör sig dansarna långsamt, ofta lågt och en bit in på scenen. Var och en för sig prövar de sina rörelser. Om och om igen, som om impulserna föds i stunden och rörelserna känns främmande. Över ansiktena drar smärta, ledsnad, oro och flyktiga leenden. När de återförenas låter de kropparna röra vid varandra. Publiken tittar på.
Att vi tittar på är också min starkaste invändning. Ovanligt nog är ”Jarkelidh” en föreställning med en tydlig fjärde vägg mot publiken. Jag ser på - men når inte in till den smärta som pågår där bakom. Kvällens behållning blir istället ljussättningen och tempot, som att jag suttit vid en stilla eld och låtit tankarna flyta omkring.