Mobbing är alltid ett aktuellt tema som det skånebaserade danskompaniet Bobbi Lo Produktion lyfter fram i sin interaktiva föreställning "DO AS I SAY".
Dans
DO AS I SAY
Koreografi: Lava Markusson och Michael Tang
Dansare: Moa Autio, Matilda Bjärum, Viktor Konvalinka, Michael Tang och Lava Markusson
Från 12 år
Gästspel av Bobbi Lo Produktion, Dansinitiativet, Luleå 18 februari
Publiken befinner sig stående på golvet, och är på så sätt även en del av det visuella uttrycket. En auktoritär röst leder den: stå så här, sitt där, peka ditåt, kom inte för nära varandra … När de fem dansarna blandar sig med publiken styr rösten även dem.
Andra gånger är publikens uppdrag att iaktta dansarna. I ungefär hälften av koreografins dryga tiotalet sekvenser gestaltar de i stegrande grad gruppens makt över en ensam människa, och i dem framträder mobbningens fula och skamliga ansikte.
Oftast drabbar skammen den utsatta men med ”DO AS I SAY” vill det skånebaserade danskompaniet Bobbi Lo Produktion istället utmana gruppen. Denna består ju alltid av individer som har förmåga att agera, ändra gruppens riktning eller själv skämmas. Så var går publikens gräns för att inte längre göra som rösten säger? För att fånga mobbningens väsen är också dansens kroppsliga uttryck verkligen ett bra verktyg.
"När publiken tvingas vara så aktiv, och fysiskt närvarande inuti koreografin, påverkas fler sinnen lättare än i salongens fåtölj", menar kritikern Regine Nordström.
Musiken, komponerad av den förre Luleåbon Jonatan Lundberg, skapar en suggestiv, smattrande och pumpande ljudbild som omsluter och eggar. Till koreografin har Lava Markusson, tidigare Jokkmokk, och Michael Tang lånat rörelser och ljud av fåglar och andra flockdjur. Genom djuren ser vi även människan; även hennes rädsla för utfrysning, för hot och våld både märks och känns i kroppen. Och när publiken tvingas vara så aktiv, och fysiskt närvarande inuti koreografin, påverkas fler sinnen lättare än i salongens fåtölj.
Men att publiken vägrar följa föreställningsröstens uppmaningar sker sällan. Kanske rent av mer sällan än i verkliga livet. För det finns något komplicerat med att utmaningen i ”DO AS I SAY” sker inom fiktionen. Individens obehag av att vara del av en interaktiv konsthändelse kommer att balanseras mot respekten för hur ensemblen vill att publiken agerar. Det framstår tydligast när det fiktiva våldet trappas upp och verktyget som publiken tilldelats visar sig vara verkningslöst. Våldet fortsätter tills det enligt koreografin ska upphöra. Att istället på egen hand agera mot våldet och bryta fiktionen blir ett för svårt dilemma att lösa. Det är i sig otäckt.