Musik
Northern Indians – Josef Eriksson, John Andersson; gitarr och sång
Forsbergs i Gunnarsbyn 28 juli 2021
Men på trivsamma Forsbergs gamla handelsbod i Gunnarsbyn sjöng bandet nu flera låtar även på svenska. Och publiken trivdes storligen vid sina picknickkorgar eller över en enkel fika med dopp.
Duon Josef Eriksson och John Andersson bjöd på lyhört samspel med gitarr och sång, kryddat med finurligt mellansnack i en skön blandning av skrönor och upplyftande publikdialog, säkerligen värmda av det starka publika gensvaret.
I öppningslåten ”Någonting är fel” fick vi direkt ett smakprov på bandets poetiskt förhöjda, vardagliga tilltal och attack på tillvaron. Inga krångligheter utan raka puckar. Att bandets hjärta ligger till vänster behövde vi inte sväva i ovisshet om. Och när nu Northern Indians kliver över till att sjunga också på svenska sällar de sig till en fin svensk musiktradition: proggen. Därtill med en alldeles egen röst även om vi kunde höra harmonier från Bo Kaspers Orkester i inledningsnumret. Och vill man förändra, skapa motbilder till rådande politiska klimat där brunhögern går som tåget, är det smart att sjunga så alla förstår, särskilt som texterna bränner och vrenskas.
Det blev en fin kväll med en räcka starka låtar. I ”Slit och släng” gisslades köphysterin med ”lite nya barnasydda kläder”. Och i den oemotståndligt vackra ”Blå himmel” fick ett parti på högerflanken en rejäl näsbränna. I ”Shameful behaviour” blev det regeringens tur att få sina fiskar varma. I ”Tomma ideal” visade John Andersson prov på sitt eminenta gitarrspel och kompisen Josef Erikssons förmåga att yxa till texter kunde vi känna i flera sånger inte minst i ”Historien” där vår samtid kommenterades med raden ”där rädslan förlorade när hoppet vann.”
Slutlåten ”Northern Indians” är lite av en portaltext för Norrbotten. En sång om hur älvarna, skogen och malmen byggde Sverige – men för norrbottningarna blev betalningen småsmulor. ”Vi går i våra fäders spår – samma kamp nu som då”. Och efter sista ackordet höjde Josef Eriksson en knuten näve i luften. Det blev nästan som att det gamla ordet solidaritet väcktes till liv igen.
Varm i kropp och själ kan jag bara lyfta på kepsen!