Årsbok 2021
Piteå Museum
Kanske finns det vissa tematiska inslag ändå, flera artiklar betraktar staden som historiskt fenomen, från lite högre höjd. Nils Harnesk skriver om de få, men ändå tydliga spåren efter det äldsta Piteå, gamla kyrkbyn i Långnäs, med sina otvetydiga lämningar från medeltiden Bland annat stora mängder slagg, troligen har platsen varit marknadsplats med både handel och tillverkning.
Åke Berggren skriver en bred översikt om de nordliga stadsgrundningarna Umeå, Piteå, Luleå och Torneå. Tre från 1621 och så Umeå från 1622, allt drivet av statens behov av reglering, skatter och territoriell kontroll. En ganska utdragen process där landsköpmän, främmande köpmän, lokal makt och central slet och drog för sina särintressen och till slut blev dessa små, men ganska ihärdiga städer verklighet.
Uno Westerlund gör ett fascinerande personporträtt av Piteås starka man, kanske den som mest av alla förtjänar benämningen, nämligen Axel Bengtsson. Pite-Bengtsson, en värmlänning som präglade stadens politik under flera årtionden, född 1900, död 1977. En lokal maktspelare som får så stort inflytande, nej han tar sig detta, att han verkar forma samhället nästan helt själv. Individen som samhällsbyggare, fascinerande och lite förskräckande också. Runt honom kan socialdemokratin samlas, kommunisterna reduceras till sin hopplöshetstillvaro och samhällsorganisation och verksamhet blomstra. Sällan har jag läst en så fascinerande personberättelse från socialdemokratins Norrbotten.
Var piteborna annorlunda, frågar sig Anders Sandström i sin artikel, den som går djupast i det historiska källmaterialet. Han undersöker om pitebornas brottslighet under perioden 1539 – 1629 var annorlunda än lulebornas och finner kanske ingen större skillnad i brottets topografi mellan socknarna. Möjligen var piteborna lite mer moraliska (färre sedlighetsbrott) men samtidigt lite mer uppkäftiga (bröt mot myndighetspåbud) än luleborna.
Ett förlorat bombflygplan, brunnsdrickning och kolonaten i Mellanboda dessutom. Läsvärt alltsammans.