Dans
Fordlandia
Koreografier: Anna Hop, Yuri Possokhov, Juanjo Arqués och Christoper Wheeldon.
Dansare: Lucía Lacarra & Matthew Golding.
Filmskapare: Altin Kaftira.
Kulturens hus 20 september
Dans i Nord presenterade en timmes balett där fyra koreografers verk vävdes samman med olika filmer som projicerades på en stor duk i fonden. Det var maffigt, det var känslofullt – men också en aning enahanda.
Projektet ”Fordlandia” är ett barn av den avhållsamhet som pandemin av naturliga skäl tvingade på dansare, där kroppars närhet och kontakt utgör själva livsnerven. Och aftonens sammanlagt sex nummer hade alla de gemensamt; en längtan till närhet och uttryck för kärlek mellan två människor. Sen kan man tycka att klassisk balett på gott och ont vidmakthåller närmast övertydliga könsroller. Mannen är stark och lyfter på raka armar en graciös, trådsmal kvinna. Förvisso elegant. Sen var kvällens baletter egentligen inte mer moderna än en uppgraderad George Balanchine eller Roland Petit. Ingen skugga dock över artisterna Lucía Lacarra och Matthew Golding som dansade med fjäderlätt precision respektive kraftfull och mjuk följsamhet i sina pas de deux.
Först ut var den polska koreografen Anna Hop med ”Stillness” och ”Close” till Frédéric Chopins Nocturne opus 9, den smäktande vackra. Två ensamma själar söker varandra i ett ekande tomt operahus – för att sedan varsamt mötas i en jublande känsla av tyngdlöshet. Med lite god vilja kunde man ana små glimtar från Mats Ek i de små lekfullheter som dock aldrig gled över i de för Ek så typiskt folkligt robusta.
Ryske koreografen Yuri Possokhow hade förlagt sin koreografi ”Snow Storm” till de djupa skogarna med musik av Georgy Sviridov som rymde omisskännliga klanger av rysk ortodox musik till själfulla bilder av skog. Återigen samma sökande längtan efter beröring. I spanjoren Juanjo Arqués bidrag var havet, alltings början och slut i fokus. På ett böljande blått tygstycke som täckte scenen bars Lucía Lacarra likt en galjonsfigur runt, runt – ibland snyggt interfolierat med filmade inslag av ett ömsom rytande, ömsom milt hav.
Sista numret ”After the rain” av engelsmannen Christopher Wheeldon blev något av kvällens klo. Till musik av Arvo Pärts smittsamt lugna ”Spiegel im Spiegel” speglade sig dansarna i gungande rörelser mot och med varandra för att i korta utflykter så att säga pröva vingarna innan de rörande enkelt åter kom samman och liggandes slutligen fann varandras händer. Det var befriande med en balett som avvek i uttrycket.