Nackdelen är att den till stora delar är ointressant. Vilket inte beror på objektet, när han väl kommer till tals med sin säregna syntax blir raderna åtminstone roande. Problemet är att Forsberg inte haft access till Persson själv, inte ens till vännernas ord om Persson.
Återbruk med andra ord, andras ord om Persson. Ett metodproblem som blir innehållsligt i form av tomhet. Företeelsen uppträder ofta i närheten av kriminallitteratur och deckarkultur, inte sällan mitt inuti den. En slags strålningssjuka som yttrar sig i meningslösa utsagor och utdragna plattityder, framsagda med största allvar. Forsberg är deras avspegel. I Leif GWs fall har konsten drivits upp till fulländning, vilket alla vet, med hjälp av tv-mediet, det egna idiomet och andningstekniken. Plus en självbild av kosmiskt uppskattande slag.
Alltså älskas han, av nästan alla. Den ideale biografifiguren, men Forsberg kommer aldrig under GWs yta, inte ens under den egna. GW upphäver ju tv-mediets hela normering med den egna, med sin volym, sitt charmerande ointresse, självsäkerheten och den till synes oändliga kunskapsmassan om det för oss okända: brottens och brottslingens värld.
Av detta mediemirakel blir blott anekdoter och små, yttre nedslag i en biografisk snabbskiss. Men GWs egen biografi har ju redan sagt allt, om klassresan, rikspolischefen, jakten, pappan, mamman. Några smärre utflykter till välprövade fält som Palme, Ture Sventon och diverse rättsliga skälvningar i samhällskroppen.
Vattnigt utan att vara läskande, frestande utan att vara infriande, analytiskt nollställt. Det mesta visste vi redan. Tack och lov är det kort.