Klas Östergrens roman om några unga i Vietnamkrigets långa skugga är utförd med en kombination av magi och precision som orkar täcka den gäckande tidsandan.
Så var det, så där gestaltade sig den feberaktiga stämningen av gränslös frihet och ett medvetande som snart nog enbart skulle uppträda som tvång. Och i detta större rum existensen av ljusgenomsläppliga små rum där allting verkade uppenbart.
Kanske just en ashram, en liten lövkoja i en skog av sumak där det skuggade ljuset gjorde den unga existensen märkligt hel.
Just en sådan ashram spelar en central roll i det sommarliv som Kenneth, Dan och Hellen utvecklar i en av Stockholms västliga utposter. Året är 1970 och Dan har gjort entré i avgångsklassen som varelsen från det annorlunda, världsvan, cool, en sådan som får mobbarna att blekna och arbetarpojkarna att civilisera sig. Flickorna blir i varierande grad förälskade. Han är amerikan, föräldrarna är diplomater och Dan bor ensam med sin syster i en gammal villa där trädgården består av sumak och haschplantor och så denna lilla tillflykt, denna avskildhetens primitiva koja där världens stillar sig och romanen samlas.
Berättelsen från Västerort befolkas av just den rätta sammansättningen av det osannolika för att blir trovärdig, av figuranter som en traumatiserad Vietnamdesertör, två alkoholiserade grannar, en mor som syr kläder åt handikappade, en pårökt filmregissör och en tidsanda mellan barndomens dröm och vuxenlivets vaka. Tidsandan är mer närvarande än någon enskild människa, den gör luften tung och lika berusande som haschröken. Livet är en lockande obegriplighet som ännu inte petrifierats i upprepningar och man kan fortfarande överraska sig själv.
Det är så oerhört träffsäkert, inte därför att vi alla rökte på i mystiska förortsträdgårdar, det var inte helt nödvändigt för att uppnå epokens stora berusning, passionen i små täta sammanhang och stora kosmiska insikter. Känslan att vi framkallade tiden bara genom att leva, att vi gjorde sammanhangen genom att bejaka dem. Snabbt övergående, men inriktande, vi förstod vår gåta och medvetandet tog plats.
Åtskilliga historiker försöker skriva om 68-orna, ofta med den bittra ålderdomens efterklokhet, men hur kan en historiker fånga mystiken i hur en ungdom formerar sig?
Östergren kan, hans blick skannar över klasser, miljöer, händelser i ett Stockholm som fanns, i en värld i ett årtionde som snabb späntades upp i helt andra motsägelser. Det är klassikern om min egen generation, om dess mångtydiga viskningar till varandra i skuggan av ett fjärran och djupt orättfärdigt krig i Asien.