Anna Winberg debuterade i våras med en roman om småbarnsmammor i Vasastan. Nu kommer hennes andra bok, ”Jungfruön”, i en helt annan genre. Den nya boken är en liten tragisk berättelse om Blå Jungfrun i Kalmar sund, en ö som det finns många myter och berättelser om.
Martin, anställd på kommunens informationskontor, arbetar med att skriva klatschiga broschyrer för att locka turister till Blå Jungfrun, denna ö som Linné kallat den hiskligaste av alla platser. Linné hade hört sjöfolk berätta att det var farligt att kalla ön för Blåkulla, då kunde livsfarliga stormar blåsa upp.
Besökare brukade ofta plocka med sig stenar från ön, men Martin fick massor av paket med sten, som folk skickade tillbaka till kommunen, eftersom souvenirerna förde otur med sig.
Martin grubblar och sörjer över sin lillasyster Annikas död. Hon försvann under gåtfulla omständigheter efter en utflykt till Blå Jungfrun. Martin skriver om Annika, han försöker kartlägga hennes korta liv. Hon var en ovanlig flicka, rentav lite onormal, sällan föräldrar och andra vuxna till lags. Hennes dagbok innehöll inga ord, bara mängder av tecknade snäckor. Hon älskade vatten, hon simmade som en fisk och till slut försvann hon i havet.
TT/Kalmar meddelade efter olyckan: ”En trettonårig flicka befaras drunknad efter en båttur på söndagen. Flickan saknas sedan färjan M/S Solsken lämnat ön Blå Jungfrun…” Hon återfinns aldrig men Martin hör henne ropa på honom: ”När kommer du? Har du glömt mig?”
Det rika stoff som Winberg samlat till sin bok skulle ha räckt till en längre och mera överskådlig roman. De korta kapitlen bildar en räcka av rapsodiska och ganska disparata händelser. Tid och synvinkel växlar i denna mosaik bestående av myter kring Blå Jungfrun, Annikas öde, den olycklige Martins efterforskningar men också berättelser om andra kvinnor som lockats av denna märkliga ö och försvunnit i havet.
Winbergs vackra språk kan avnjutas i de många lyriska avsnitten, men även stilen varierar och vittnar om en betydande språklig repertoar. Så slutomdömet blir att ”Jungfruön” är en intressant men alltför kortfattad bok, som väcker många frågor och som utmanar den traditionella romangenren. Kanske är den början på en större berättelse.