Det var gott om folk på plats när Willy Clay Band avslutade fredagskvällen på Kirunafestivalen.
Att dela ut en kram till en gruvarbetare kan vara som att försöka slå armarna runt en tall. Den är hård, stel och ger inte mycket tillbaka. Det blir lätt en avståndstagande omfamning med avslutande ryggdunkar.
Men nu krävs något annat.
Willy Clay Band har precis genomfört sin avskedsspelning i det som varit deras hem, deras scen och deras arv. Klockan är 00.41 när Björn Pettersson Thuuri omfamnar sina bandkompisar och bugar inför publiken. En sista gång.
Då mjuknar även stenhårda arbetarkroppar och vuxna karlar får en tår i ögat.
Basisten Björn Pettersson Thuuri har meddelat att han lämnar Willy Clay Band och gjorde sitt sista framträdande med bandet.
I många år har varje uppträdande föranletts av spekulationer kring bandets mående och framtid, den här gången ännu mer än tidigare. Under fredagen på City-scenen (ursäkta mig Copperstone) saknades originalgitarristen Örjan Mäki och efteråt hade basisten gjort sitt.
När publiken behöver en Björn-kram som mest kliver han av scenen och lämnar en nästan 20 år gammal saga bakom sig. Även om Willy Clay Band inte lagt ned bandet är det ett avsked på många sätt. Det kommer aldrig mer bli sig likt.
Ett brustet hjärta på ett plakat symboliserade publikens känslor under kvällen.
På samma plats som Hooja förvandlat asfalten till grus två timmar tidigare återstår bara en dammig prärie för Willy Clay Band. Tillsammans hjälper de stadskärnan på vägen med att rivas.
Mäki saknas på scen men örat mår inte dåligt av Theo Stocks som imponerar under sitt inhopp. Faktum är att det är länge sedan WCB har låtit så här bra, kanske aldrig.
När den inhoppande gitarristen och pedal steel-liraren kör ett solo samlas övriga medlemmar och kan inte sluta le. Det är fint att se de gamla vännerna ha roligt ihop en sista gång och känslorna tar plats mer än en gång.
Björn Pettersson Thuuri, Reine Tuoremaa och Tony Björkenvall hade roligt ihop en sista gång när Willy Clay Band avslutade eran på Kirunafestivalen.
I publiken syns en skylt med "Björn" och sångaren Tony Björkenvall säger att de har kramats och bråkat i snart 20 år innan de drar de igång "Most of all", låten som handlar om en naiv förhoppning om återförening.
Då hans avhopp kommer på tal gnuggar Pettersson Thuuri ögonen och när Björkenvall tillägnar "The Miner" åt sin nyligt bortgångne far är det hans tur att översköljas av känslor.
Theo Stocks fick hoppa in då Örjan Mäki saknades och imponerade på recensenten.
Visst kan det kännas lite trist att höra samma konsert gång på gång, men det har inte funnits nya låtar att visa upp. Vissa av bitarna som kallats för hafsverk dyker upp men när hjärtat får tala istället för den rastlösa hjärnan landar betyget i en avskedsgåva. Den här fredagen är nästan perfekt. Cirklar sluts och allt faller på plats.
Tony Björkenvall berättar att de inledde sitt första framträdande på Kirunafestivalen för 18 år sedan med "Soldier". Nu får den avsluta den här eran.
Tony Björkenvall hoppas att bandet fortsätter även efter basistens avhopp.
Det här kanske inte är Willy Clay Bands sista spelning någonsin, men det är den sista i den här formationen och den sista på den här platsen. Och det blev ett värdigt farväl.
De fem musikerna har Kiruna att tacka för mycket och Kiruna har Willy Clay Band att tacka för ett soundtrack till stadens liv. Ta hand om varandra, det har varit fint.
Till nästa gång. Om det blir en sådan.
Fredrik Elenius bakom trummorna.
Reine Tuoremaa