Musik och dikter
WAO – Wilho Akseli Ollikainen
Medverkande: Markus Falck, Göran Eriksson, Susanne Rantatalo, Jan Johansson, Arto Järvelä
Regi: Kjell Peder Johanson
Söndag 19 september
Roknäs Byagård
Bullrande livsglad, skört poetisk, varmt godmodig och stundom djupt förtvivlad. Samt närmast maniskt besatt av att genom sånger, dikter, skulpturer, teckningar och på allsköns andra vis gestalta vår tillvaro i denna tveklöst galna värld – för att besvärja den och hjälpa oss att dansa oss fria från den.
Wilho Akseli Ollikainen, född 1934 i Finland och från tonåren och fram till sin död 1998 bosatt i Ullatti utanför Gällivare, var närmast att likna vid en kulturell urkraft! I föreställningen WAO, lyhört regisserad av Kjell Peder Johanson, får vi öppna en knarrande dörr in till Wilhos huvud – en timrad byastuga där björkvedsbrasan sprakar och det är fullt kreativt pådrag! För värdskapet svarar fem norrbottniska och finska mästermusikanter vilka genom sånger, dikter, teatrala utspel och berättelser skissar ett porträtt av allkonstnären Ollikainen, långt mer nyanserat än det av en i putslustiga skrönor figurerande kuf och excentriker.
Nog för att skrönor finns så det räcker och blir över! Om mannen som tog för vana att dyka upp oanmäld och inte sällan ta över hela showen. Som brukade ”rena sin själ från onda tankar” genom att hälla Vademecum i håret och tutta på, brinna en stund med blå låga. Men vars förtvivlan också gång på gång eskalerade till psykisk ohälsa och alltför ofta dövades med den alkohol Wilho hos Gällivare tingsrätt ansökte om skilsmässa från. Att skapandet, inte minst musiken, blev Wilhos livselixir är ställt bortom allt tvivel, ett elixir av vilket vi under kvällen får glupa i oss några rejäla, hälsobefrämjande klunkar. Allt från smäktande, ugriskt vemodsmättade, kärlekssånger som ”Min Gull” och ”Rakkaus on aarre” till allsångsvänliga kioskvältaren ”Kuppari”, hetblodigt tangosväng, svettig humppa och uppsluppet jazzande. Susanne Rantatalos stämma är källsprångsklar och Jan Johanssons dragspel vågsvallande, Arto Järvelä levererar fiolistiska finsnickerier och allt backas upp galant av Markus Falcks stugvarma tramporgel och Göran Eriksson urbergsfasta kontrabas. En bit in i föreställningen får vi även i ett gripande ögonblick lyssna till Wilhos egen röst i ”Tango rock”, live från kammaren i Ullatti någon gång i slutet av 1970-talet, och mot slutet bjuder Arto Järvelä på en underbar sång- och kantelehyllning till mannen ifråga.
”Alltid i anden närvarande” stod att läsa på Wilho Ollikainens dörr. Och visst är det så. Ännu 23 år efter hans bortgång finns denne djupt mänsklige medmänniska, denna överallt hemmahörande outsider, med oss så länge visorna sjungs, dikterna läses och de tämligen sanna skrönorna om hans eskapader förtäljs. WAO. WOW!