Nu har hans memoarer kommit ut med titeln ”Nån där uppe måste gilla mig”.
Han hoppas att hans skrift ”kan vara till hjälp och tröst för någon medmänniska.” Predikanten Wälivaaras röst ljuder genom hela boken, som främst hör hemma i genren uppbyggelselitteratur.
Han har bevarat sin laestadianska barnatro, som hans föräldrar i Välivaara förmedlade till sina barn. Boken är fylld av bibelcitat, och hans tro på Bibelns berättelser och budskap verkar okomplicerad.
Världen och människorna har skapats som det beskrivs i Bibeln. ”För mig personligen är frågan enkel”, skriver Wälivaara, ”jag tror på Guds ord, Bibeln. Jag tror på en Gud som alltets skapare.”
Han är övertygad om att Gud har hjälpt honom många gånger. Under sin utbildning till flygtekniker blir han uttagen att delta i flygvapenmästerskapen. Men han skadar sig och kan inte ställa upp. På hemvägen från tävlingarna kraschar planet, och 31 personer omkommer. Erling tror att Gud har andra planer för honom, och han tackar Gud för att ”han såg till att jag inte behövde åka till tävlingarna i Stockholm”.
Wälivaara berättar om sin familj, om sina 40 år som lekmannapredikant och om sin politiska bana, först som kommunalpolitiker i Luleå och sedan som riksdagsman. Han sitter i riksdagen under åren 1998-2006, när Göran Persson är statsminister. Trots att Wälivaara och Persson är politiska motståndare blir de goda vänner.
Beskrivningen av arbetet i riksdagen är läsvärda avsnitt. Wälivaara tar sin uppgift på stort allvar. Från tidig morgon till sen kväll arbetar han i riksdagshuset. Han skriver motioner om mobbning och om drivmedelsskatten, som han menar är orättvis mot folk i glesbygd, och han engagerar sig djupt i försvarsdebatten. Nedrustningen är katastrofal, anser han.
En ny värld öppnar sig för honom och han får göra intressanta resor både till FN i New York och till Kina. I Kina studerar man sjukvård och skolväsen. Han upptäcker att kristna gudstjänster tillåts i detta land och han känner igen psalmmelodier, när han besöker en kyrka inrymd i en gammal biograf.
Men han får till sist nog av de politiska striderna, han finner sig illa behandlad av media, och han anser Göran Hägglund vara ”en grym diktator”. Han ställer inte upp för omval utan vill ägna sig åt sin familj och sin religiösa gärning.
Vad man än anser om hans politiska och religiösa värderingar, så möter läsaren en trygg och glad författare som ärligt och enkelt beskriver sitt mångskiftande liv.
Men det är tråkigt att han inte fått hjälp med redigering och språk. Läsaren får stå ut med tätskrivna sidor utan styckeindelning, felaktiga särskrivningar och stavfel.