Jag talar då inte om den alldeles tydliga folkrörelse som Vitåborna utvecklat till försvar för sin skola, utan om ett av dessa smärre skred i historien som gör sig synlig bara på distans.
Sprickan mellan de styrande och allmänheten, eller mer specifikt; det socialdemokratiska partiets historiska förlust av folklig förankring och legitimitet. En hundraårig organisation som inte förmår avläsa sin samtid, som inte kan eller orkar samla den sociala bas som möjliggör effektivt regerande. Som ena året utfäster sig att rädda Vitåskolan och andra året bryskt beslutar om dess nedläggning. Ett regisserat fiasko.
Nå, boken består av tio röster från Vitå som berättar om bygd, skola och sitt försvar för bägge. Hans Olov Ohlsson har sammanställt dem och de övertygar. Populism – inte det minsta, lokalbefolkningen uttrycker sig lugnt, klokt och erfaret. De tjänar då också som symboler för något mer generellt, kanske om vad politiken tappat längs vägen.
Är det en historisk tragedi? Nja, hundra år är en hög ålder inom politiken, partiers sönderfall i brytningstider är naturligt, se bara på Tories tragikomiska oförmåga med Brexit. Engelsk medelklass är inte svensk arbetarklass säger ni, nej, men partier drabbas lika, arbetarklassen bär inga magiska egenskaper.
Över hela Sverige centraliseras skolor, större enheter byggs även i väl samlade städer där invånarna inte besväras ett dugg av landsbygdsproblem. Och nedläggningsskälen är överallt klena. I högtidstalen ska ju hela Sverige leva, men alla vet att det motsatta råder och att ingen politisk kraft bjuder motstånd. Statlig verksamhet centraliseras, infrastruktursatsningar läggs där mest infrastruktur redan existerar, det är länge sedan Björn Rosengren uppträdde som alla goda gåvors statliga givare när ”perifera” delar av nationen drabbades. Även Rosengren kan ses som en symbol.
Slutsatsen: den okänsliga och styvsinta hantering som socialdemokrati (och andra) i Luleå visar gentemot byskolan och befolkningen i Vitå är tragisk men också ett tecken. Politiken har lämnat sin tid och sina väljare till förmån för ett administrativt och instrumentellt styre. Alla partier försvagas, utom de mest elakartade, de som är själva symtomet på att samhället inte är riktigt friskt.
Då lider befolkningen och bitterheten växer. Det är svårt att se hur socialdemokratin, denna storartade rättviserörelse i historien, ska undgå att förblekna till en skuggbild av sig själv i valen framöver.