Konsert
”Från Saariaho till Sibelius” med Norrlandsoperans symfoniorkester.
Kulturens hus 8 mars.
Solist: Cecilia Zilliacus
Dirigent: Ville Matvejeff
Verk av: Karin Rehnqvist, Kaija Saariaho, Karol Szymanowski, Richard Wagner & Jean Sibelius.
”Från Saariaho till Sibelius” löd rubriken på kvällens konsert som inleddes med en av modern svensk musiks riktiga utropstecken; Grammisbelönade Karin Rehnqvist och hennes ”Arktis! Arktis!”, tillkommen under en resa i kanadensiska polartrakter. Och de flesta i publiken erfor säkert polarkylan i violinernas och piccolaflöjtens svepande, isigt dissonanta tonflöden. Däremellan en suggestivt pumpande rytmik från basarna med läckra ekon från Igor Stravinskij. Vilken härlig musik! Näst på tur var finska Kaija Saariaho med ”Semafor” från 2020. Ett stycke som kvällens dirigent Ville Matvejeff utvann all snärtig dramatik och sirligt samspel ur. Nu en liten ensemble med fagott, violin, klarinett, flöjt, viola, cello och basfiol samt piano/celesta som bjöd på studsigt livliga pizzicaton och drillar som plötsligt avbröts av eruptiva tonkaskader. Stycket byggde på så kallade ostinaton, alltså musikaliska motiv som upprepas om och om igen.
Kvällens solist var ingen mindre än Cecilia Zilliacus, bland mycket annat tongivande i ”ZPR”; Zilliacus, Persson, Johanna och Raitinen, Kati – en prisad stråktrio av världsklass. Hon bjöd på högkaratig ekvilibristik i ukrainskfödde Karol Szymanowskis Violinkonsert nr 2 från 1933, där också orkestern bjöd upp i schvungfullt spel med stor precision. ”Ömt” skrev jag i mina anteckningar. Samtidigt en inte alldeles lättillgänglig musik trots sina bitvis kraftfullt gestaltade känslor av innerlighet och längtan.
Kvällens presentatör, sångerskan Susanna Levonen, berättade efter pausen om den finske titanen Jean Sibelius och hans påverkan från Richard Wagner. Att de liksom stod rygg mot rygg. Och då är vi inne på aftonens plump i protokollet. Wagners sublima preludium till operan ”Tristan och Isolde” med sin även för icke-wagnerianer, oändligt vackra första strofer är en ren njutning. Men den svepande, förföriska kraften i stråkpartierna – minns Woody Allens sentens ”I can’t listen to that much Wagner, I start getting the urge to conquer Poland” – infann sig inte. Men det stora misstaget var att spela Wagner och därpå Sibelius lyriska mästerverk, Symfoni nr 7 utan paus emellan, så att säga sömlöst. Okänsligt och nonchalant mot publiken som berövades chansen att summera och ta ny sats. En urbota fånig idé i en annars fin afton där de bägge kvinnliga kompositörerna Rehnqvist och Saariaho – den 8 mars till ära – blev behållningen.