Det går ju för fan inte att jämföra någon artist – som ställer sig på Lillans scen inför 70 pers – med Etta James. Det hade ju varit som att jämföra en okänd amerikan med Janis Joplin och Aretha Franklin. Orimligt.
ORIMLIGT!
Ändå har Julie Rhodes, en okänd Boston-tös på Lillans scen en söndagskväll, jämförts med alla ovan nämnda giganter. Så jag är här för att syna bluffen.
Det blir dock inte helt enkelt, även om huvudakten gör allt för att låta rösten komma i skymundan. Redan efter första versen låter hon gitarristen Sam Crawford smeta ut sig över ett långt solo – och det blir mer av den saken. Kanske är det för att vi under några sekunder ska glömma bort hur förbannat bra hon sjunger och överraskas på nytt varje gång hon öppnar munnen. Men det verkar snarare som att hon är uppriktigt imponerad över sina bandkollegor.
Det är ett lekfullt gäng på scenen, keyboardisten lattjar med tangenterna som en kattunge med sin leksak och gitarristen kittlar halsen konstant. Men när Julie Rhodes inte sjunger ser hon snarare ut att lida, hon tittar med en bekymrad min och ett sådan förvridet ansikte som musiker har när något är riktigt bra – eller när något gör väldigt ont. Själv sitter jag kvar med djupa rynkor i pannan efter att ha hört henne sjunga.
Mängder av solon får spontana applåder av publiken – medan jag vill ställa mig upp och jubla efter varenda vers från sångerskan.
Visst finns spår av Janis vrål, Arethas djup och Ettas ursinne i Julie Rhodes, men den största anledningen till att deras röster används som referenser är nog bristen på hyllningsord. Blues kan inte sjungas bättre än så här.
Det spelar ingen roll hur bra hennes band spelar eller hur många gånger hon lyfter fram deras insatser – Julie Rhodes kan inte gömma sin mäktiga stämma. Den får resten av kvällen – och helgen – att förminskas till parenteser.
Därför höll jag nästan på att glömma bort att det även var ett lokalt förband på plats i Staffansdotter. Luleåbandet lät varken musik eller röst dominera men Lotta Högbergs texter satte desto djupare spår – och melodierna blev bara ett ackompanjemang till ärrade berättelser. Under drivna låtar som ”Utan kläder” (med en skön banjostart) och ”Underbart är gott” höjs kvalitén ordentligt. Men när en bluessångerska av högsta klass vrålat bort allt syre ur lokalen orkar jag inte tänka mer på det.
Jag är groggy, med ett förvridet ansikte. Som det kan bli när något är riktigt otroligt bra.