I stycket "Rain Dogs" till Tom Waits musik hålls publiken kvar i det ruffiga och vemodiga, menar recensenten Regine Nordström.
Dans
Legends
Kamea Dance Company
Koreografi ”Thin Skin”: Marco Goecke
Kostym och scenografi: Marco Goecke
Iscensättning: Giovanni Di Palma
Musik: Patti Smith
Ljus: Udo Haberland
Dansare: David Eduard van der Veen, Giorgia Scocchera, Nitai Halevi, Sagi Balaly, Davide Stacchini, Zoe Bayliss Nagar, Karlee Vadalabene-Donely, Amit Hed och Gonzalo Lopez Soto
Koreografi ”Rain Dogs”: Johan Inger
Kostym och scenografi: Johan Inger
Iscensättning: Carl Inger
Musik: Tom Waits
Ljus: Peter Lundin
Dansare: David Eduard van der Veen, Giorgia Scocchera, Sagi Balaly, Davide Stacchini, Zoe Bayliss Nagar, Karlee Vadalabene-Donely, Gonzalo Lopez Soto, Nahor Ben Israel Walker och Dolev Moskovitz Dor
Arrangörer: Dans i Nord och Kulturens hus, Luleå. Kulturens hus, 25 april
”Thin Skin” av Marco Goecke, och det inledande stycket i kvällens föreställning ”Legends”, är otroligt vackert och kraftfullt. I svarta byxor och en tunn, kroppsfärgad överdel intar tiotalet dansare scenen. En efter en eller i grupper, flyter de ut och in på scenen. De arbetar ofta högt ovanför huvudet, händerna har sin egen roll. Återkommer gör en intensivt skakande rörelse som när det blir för mycket.
Stycket är både intensivt med fysisk kontakt mellan dansarna, och stillsamt. Klassiska linjer med sträckta vrister och utsökta handleder varvas med rörelser som får mig att tänka på skickliga stumfilmsaktören Charlie Chaplin.
”The Skin” omfamnas av Patti Smiths musik och puls, tillgänglig rock och punkens råa och sköra sång. Tillsammans blir det hudlöst och kraftfullt.
I ”Rain Dogs” hålls vi kvar i det ruffiga och vemodiga av Tom Waits sång och musik. Verket av svenske Johan Inger, är en berättelse mer och av showdans. Kraftfullt med lägre tyngdpunkt, hopp och dansare som drar varandra med släpande ben. Också lekfullt lockar de ibland fram ett skratt.
En är del av ett par en stund, i nästa utanför. Hudnära möten, ansikte mot ansikte. En röd klänning lyser som ett bloss. Så sker ett skifte mellan han och hon till manligt kodade kostymer för kvinnorna och klänningar till männen. Någon blir kvar i kalsongerna. Rörelserna är desamma oavsett. Och ensamhetens berättelse fortsätter.
Dessutom - bättre final än med ”Legends” vet jag inte om Kulturens hus dansserie kan få. Koreograferna Inger och Goecke levde verkligen upp till de förväntningar som skapats under försnacket i Loungen. Och ett fantastiskt Kamea Dance Company med superskickliga dansare från hela världen lyfte in oss i konstens mänskliga värld och bort från snöregnet utanför.