Den mark som gett boken dess titel är Malmfälten och Tornedalen, och det är strävsamma personer från dessa trakter med namn som Hannu, Sarri och Renberg som boken handlar om.
Formen skiftar från kortprosa, monologer, dialoger, dikter, e-postbrev. En insändarskribent med signaturen ”Det blir bara sämre” kverulerar över alltings förfall.
Långa ganska tjatiga listor med ”påbud” och ”förbud” inom livets alla områden speglar en sorts moralkodex som skall gälla för människorna däruppe i marken, man kan associera till Gamla Testamentets många bud och regler eller till Havamal. Överhuvudtaget är Väyrynens bok fylld av texter av didaktisk prägel, som lärodikter, en gammal ”byfinsk bondepraktika” och både kortare och längre berättelser med sensmoral.
Ett provinsialistiskt handlingsprogram ingår i fiktionen och är direkt revolutionärt och ger direktiv om hur man ska klippa ledningarna söderut och bli självförsörjande. Så här kan det låta:
”vi måste nog göra om skolan så ungarna i första hand ska lära sig vad dom verkligen behöver kunna och också att där i skolan skulle man behöva bygga mera med egen kultur med att vi hade ett eget språk, och där kan ju meänkieli och samiska kanske duga”.
En verksamhetsberättelse för Isovaaras bysamfällighet 2016, skriven på kanslisvenska, visar att självständighet redan uppnåtts och verksamhetsidén är en ekonomi grundad på basis av självdrift. ”Handelskontakter med Sverige kan utredas vid behov”. Det är oklart hur bysamfällighetens gränser ser ut men man vill sprida den nya ordningen till Kiruna, Pajala och Överkalix. I det nya samhället arbetar man för att tjäna varandra inte för att tjäna pengar.
Väyrynen egna åsikter och värderingar framgår knappast. Verket är en sorts kollektiv skapelse, där man kan anta att författaren har lyssnat till en mängd röster och en mängd olika åsikter. Ibland hör man en malmfältsvariant av Jantelagen: ”nä inte fan ska du väl göra nånting”, som kan jämföras med den uppmuntrande tesen ”ingen är så dålig att den inte duger till någonting”.
”Marken” är en på många sätt rolig bok. Väyrynen har humor och återger skrönor och anekdoter som han säkert hört på bygden, ”jag har då bara ettan tvåan och fyran och nog sover man lika gott åt dom ”.
Han har nog också haft roligt själv när han skapat texter som kategoriskt försvarar det enkla och fria lantliga livet med paltätning, bastubad och strövandet i djupa skogar mot de dryga och nedlåtande sörlänningarnas förkonstlade stadsliv. Och värst är stockholmarna. Mot detta kommer säkert många läsare att reagera surt. Men boken är nog inte skriven för sörlänningar.
Rent språkligt har boken också stor spännvidd med allt från dialektala dialoger till dödsrunornas högtidligare språk eller den stelare svenska som präglar protokoll och officiella skrivelser.
Min absoluta favorit i denna intressanta debutbok är ”Kaikkinens bedrifter”, ett versepos i tre sånger, författat på fyrtaktig troké, Kalevalas versmått. Det handlar om Kaikkinens hårda och dramatiska liv.
Kaikkinen har också humor. En gång när den gamle Kaikkinen är ute och kör bil blir han omkörd av en ung fartdåre. Snart får han se bilen igen, nu liggande långt ned i diket.
Bredvid den stod pojken oskadd,
fäktade med sina armar.
Det fick Kaikkinen att stanna
veva rutan ner och fråga:
”Var det hit du hade bråttom?”
”Kaikkinens bedrifter” är ett litet under av koncentration och ordmusik.