Kvinnan i steget mellan gammalt och nytt, på väg ut som samhällsvarelse, fjättrad och fri, plikttrogen och stark. ”I själen förskräckt” (2000) handlade det om den västerbottniska konstnärinnan och lärarinnan Victoria Nygren. I den nu aktuella ”Ängeln i posthuset” handlar det om författarens moster, Elina Wiktoria Karlsson, postfröken i Hjoggböle som en enda gång fick älska utanför sin tro och därefter aldrig mer.
Det är ett oändligt varsamt porträtt, en helgonlik ömhet skimrar runt Elinas gestalt. Hon är barndomens varma minne, innesluten i sin egen omsorg, omspunnen av tro, hopp och kärlek som en vackrare dagbetraktelse av Rosenius. Kanske förstår man henne bäst med stor förtrogenhet i den särskilda fromhet som värnades i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen milda frireligiositet. Helt obegriplig framstår hon i dagens kontext där landsbygden alltså kan beskrivas som en ”skräpyta” av de halvbildade och deras eftersägare, hon är nämligen en social varelse, orienterad, beslutsam och klok.
Elina tar över faderns yrke som postmästare när han bokstavligt talat faller ifrån. Som yrkeskvinna är hon oförvitlig, noggrann och stolt över att stå på egna ben. Som känslans varelse är hon ständigt hemfallen åt den märkliga skrattgråt som starkare situationer framkallar. Som passionsvarelse är hon mest tillägnad Kristus, men kan aldrig glömma bort den fullkomnade stunden av hängivelse och skam under slåttern den där dagen i ungdomen. I lövkojan med Frans Ludvig. Som en känslans replipunkt förblir dessa famntag levande genom hela livet. Ett hetare alternativ till plikten och försakelsen.
Nu fick hängivelsen finna sig i att bli sublimerad till altruism inom byns ramar, gentemot familj, syskonbarn och hyresgäster som motade ensamheten i det ägandes posthuset. Gammstintan, kraftfullt cyklande med paketutbärning eller vardagliga påhälsningar.
Naturligtvis tycker jag mycket om Anita Salomonssons kärleksporträtt. Det fanns Elinänglar i alla byar, deras bondska rättframhet, deras stora värme. Och deras humor som ställde världen på fötter igen; under en diskussion om rasbiologins skalltyper konstaterar väninnan Hildegard, som varit förlovad med en kapten i Boden, ett riktigt långskalligt ideal: iint var han då så möitje att hava!