Scenlunch
En smula adjö
av och med: Anita Nyman
Piano och sång: Anita Nyman
Norrbottensteatern, Luleå. Scenlunch 24 oktober
Ute strålar den fantastiska höstsolen när Norrbottensteatern öppnar upp säsongens scenluncher med en kabaret om döden. På scenen står skådespelaren Anita Nyman i sin egen föreställning ”En smula adjö”. I den låter hon publiken följa de egna funderingarna kring det vi alla ska men inte talar så högt om, det vill säga att dö.
Inne på Scen 3 är det varmt och mörkt. Scenen är avskalad: ett elpiano, två röda bollar som visar sig vara rytminstrument och en mask. Anita Nyman själv bär svart frack och lackskor, spelar piano och sjunger sina sånger. Naglarna är röda, i alla fall sju av tio. Grundtonen är allvarlig, dock med humorn och leendet som självklara följeslagarenär vi grottar på med tankar om att finnas och inte finnas för det ”mest naturliga” som döden, när den får komma till tals själv säger, är inte utan påverkan på levandet.
I ett talat nummer är Nyman på väg att bjuda in döden men, som när denne väl kommer, inte bjuder henne lugn och ro utan är en illaluktande galt. I ett annat handlar det om att hinna fram till en förälder på väg att dö och om konflikten mellan det som bara sker en gång och den pågående verklighetens krav. Det är en mycket fin, mänsklig och varm berättelse.
Ja, hela ”En smula adjö” är just varm och mänsklig. Ibland händer det oplanerade som att vattenflaskan saknas, att ackordet blir fel eller att nagellacket var för dåligt för tio naglar. Men lika trygg som Nyman är i sin föreställning, lika trygg och generös blir publiken. Vi landar mjukt i berättelsen om det vi alla ska dö när det är dags, och går ut i den vita hösten inställda på att leva fram tills dess.