Musik
Pitefolk Världsmusikfestival 2021
Framnäs Folkhögskola
26-27 november
De vispar ihop skrönor, sångliga äreminnen över malmbergslegender som Hadar Hagström, sjömansvisor från Nattavaara och av ugrisk melankoli drypande kärlekssånger till en lika skrattbemängd som vemodsmättad hyllning till livet självt. Om vikten av att sjunga med den röst man har, ej den man önskar att man hade, och om den okuvliga längtan som tillsammans med hoppet för allt skapande framåt.
Den i alla kulturpolitiska styrdokument omhuldade återväxten säkras galant, inte minst genom Röjlom, bestående av årets elevkull på Framnäs Folk-och -världsmusiklinje. Med sina välkryddade reels, slängpolskor och andra tonfröjder från alla väderstreck återbildar de spelsugna ungdomarna i rasande fart styrdokumentens bleka papper till den myllrande, grönskande skog de en gång sprungit ur.
Att Jon Henrik Fjällgren tar oss med storm är knappast överord. Och mitt i stormen tänder han ett ljus som brinner med urstark låga och värmer ända in i hjärteroten. På samma gång självklar popstjärna och kemiskt befriad från varje uns av produkttänk är Jon Henrik aldrig annat än äkta. Jojken är för honom en livsnödvändigt och hans med andlös närvaro förmedlade budskap är på riktigt.
En annan samisk artist med mer lågmäld framtoning, Niko Valkeapää, knyter på lördagen tillsammans med parhästen Georg Buljo på gitarr, ramtrumma och elektronik samman rock, americana och jojk i en ytterst finstämd konsert. Tidigare samma kväll tecknar Elin Jonsson med fiol och loop-pedal varsamma tonala kolskisser där drömskt eftertänksam folkton möter Steve Reich-minimalism, och lika purfärska som välmeriterade konstellationen Torne Ros´ musikaliska drömresa är som en nattlig skidfärd på skare som leder fram till en solvarm tornedalsk sommaräng där korna betar.
Om inledande J.P. Nyströms satte legendribban högt tas ett rejält skutt över densamma när lördagskvällen lider mot sitt slut. Södra Bergens Balalajkor, still going strong sedan 1969, bjuder på en lika strängsvirrande som hjärtsträngstänjande, cirkusartat uppsluppen och av slaviskt vemod mättad odyssé genom den ryska folkmusiken, rymmandes allt från högstämda georgiska bröllopslåtar till något som för tankarna till Snövits och de sju dvärgarnas välkända partytrudelutt. Jössickens!
Kan något få en hoper frostnupna norrbottningar att i novemberkvällen inte bara tina upp utan rentav börja koka så är det en massiv dos approximativt turk-grek-romsk-balkanskt ärkesväng. Fredagskvällens slut-med-salut tillhandahålls av lokalbaserade Framnäs Folklore Ensemble och lördagens, tillika hela festivalens, dito av svensk-grekiska Taximi med dess midnattsblått gåshudsbefrämjande, hejdlöst virtuosa, bouzokiös. En värdigt toksvängig avrundning på besöket i den pitefolkska, världsomspännande mikronation som ger en fingervisning om vad livet, världen och musiken faktiskt kan och ska handla om. En plats där Balkan och Levanten ligger nästgårds med Tornedalen och vägg i vägg med Ryssland, Sapmi och Malung och där ängsligt fastklamrade vid nationsgränser och musealt bevarande av traditioner helt saknar relevans. Så ska det låta!