Musik
Michael Mayo & Norrbotten Big Band
Kulturens Hus stora sal. Lördag 18 maj. Speltid: ca 2 timmar.
Som vad gäller det mesta av mänskliga aktiviteter inom konst och kultur så handlar det såväl om teknisk finess som om en känslomässig tyngd i det lilla. Man kan beröras och fascineras av bägge. En elegant nedtagning i fotboll kan i all sin enkelhet vara lika njutbar som en snitsig dribbling. Ett virtuost musikaliskt solo i all ära – en enkel frasering med exakt tonträff kan ge samma ilning längs ryggraden.
Michael Mayo är en hejare på att sjunga. Det strålar av lekfullhet kring hans rytmiska sång när han studsar runt bland oktaverna; hans röstomfång är formidabelt. Mr Mayo behärskar det sångliga med en teknisk briljans som imponerar. Han lämnar ofta snabbt texten i sången för att istället ägna sig åt dobee-doande eller ska vi rakt ut kalla det scat-sång. Ekvilibristiken svindlar. Men berör han med sin sång? Fångar han det djupt mänskliga i sitt sångliga uttryck? Jag är inte alldeles övertygad.
Kvällens tio nummer var till största del hämtade från hans album ”Bones” från 2021. I ”Bag of Bones” fick vi även höra ett läckert solo på sopransax av Johan Christoffersson. I efterföljande ”What’s my name” kunde Karin Hammar på trombon och Robert Nordmark på tenorsax visa prov på snygga, raka och välavvägda solon. Strukturen i sångerna följde i stort sett ett liknande mönster där Mayo inledde och sen lämnade plats för några solon för att sen ta över och runda av.
Men så fick vi höra Chet Bakers vidunderliga ”Every Time We Say Goodbye” där Michael Mayo’s sång med bråddjupt värmande toner, tunga som kolpråmar och med ett riktigt raffinerat ackompanjemang av Janne Thelin på basklarinett. Det började som ett gurgligt sprittande arr och gled sen nästan sömlöst över i en närmast astral lovsång där Dan Johansson med sitt ekoförstärkta flügelhorn tog oss upp i de högre sfärerna. Oj, oj, där kan man tala om musik som greppade tag i ens själ.
Efter paus bjöd bandet under ledning av Calle Rasmusson och Mayo på bland annat Wayne Shorters ”Speak No Evil” samt en okej version av Miles Davis ”Four” som enkom Miles själv spelat in i ett otal versioner med både sin kvartett och kvintetten. Ett vackert stycke med omisskännliga harmonier från en av de verkligt stora på jazzhimlen.