Och därefter vecklar ut en upprörd debatt om att goda författare minsann gör dåliga saker. I privatlivet finns unken kvinnosyn, fördomar, svinaktigheter mot barnen. Som om privatmoralen dikterades av romanens fiktiva och beskrivna moral.
Om någon bok punkterar dessa förväntningar är det den tyske författaren Tilmann Lahmes biografi över familjen Mann. Thomas Manns familj kunde man skriva, men varje del i denna storlitterära familj vore ensam material nog för en biografi av det sensationella slaget. Och kärnfamiljen Mann bestod av åtta personer. Kommer därtill sådana som brodern Heinrich, även han författare och samhällsdebattör, och äldre och yngre grenar på familjeträdet. Myllrande som en rysk 1800-talsroman, men mera stramt skildrad i en biografi som ibland tröttar genom att sätta redovisningsplikten framför den dramatiska eller analytiska försjunkenheten.
Thomas Mann (1875–1955), nobelpristagare och ett tyskt litteraturmonument som själv reste monument över den tyske borgarens kultur med sina böcker. Hustrun Katia är tysk ordning, håller samman familjen i tystnad och lögn, sonen Klaus blir författare och ihärdig missbrukare, dottern Erika stor kulturpersonlighet, sonen Golo historiker och författare, en av de mest ”normala” i familjen, sonen Mikael ständigt olycklig musiker och akademiker. Ja, så där ser ett nedslag bland familjegenierna ut.
I det stora hela en storslagen, olycklig och oerhört begåvad skara där storfadern själv pendlar mellan rollen som trogen patriark och homosexuell lebemann, vägrar ta ansvar för barnens olyckor, de två självmorden, drogmissbruket och de återkommande depressioner. Är i korthet en katastrofal fader i en familj som hålls samman av en järnhård moder. Får framför allt inte störas även om han hör vartenda ord i familjegrälen från sitt centralt placerade arbetsrum i jättevillan.
Under min läsning av biografin repriseras dokumentären om Jan Myrdal inför hans 90-årsdag. Myrdalfamiljen är kanske det närmsta liknande Mann vi kommer på svensk scen. Stora intelligenser, relativt små personligheter, heroiskt anlagda familjelögner i en slags modernistisk idealism.
Avgjort intressantast blir Lahme i den ”större” historien. Där han berättar om kampen mot nazismen och livet i exil efter 1933. Mångsidigt, spännande, ibland förbryllande om en tung tid och modiga ställningstaganden.
Författarskap görs varken för den goda sakens skull, för familjen, moralen eller ens barnens skull. Där finns det gemensamma gränssnittet mellan Jan Myrdal och Thomas Mann. Och så den där inåtvända blicken av självbelåtenhet och självuppfyllelse. Det romantiska geniets sentida inkarnation och biografiförfattarnas självskrivna drama.