Om Nanna Johanssons text hade varit en grusväg, så erbjuds vi köra på vägen efter tjällossningen innan väghyveln varit där och jämnat till. Det är inte helt angenämt. Där finns alltför många störande gupp i form av klichéer, stilbrott, övertydligheter och till och med rena korrekturfel.
Boken presenteras som en studie av obehagliga kvinnor utan självinsikt. Den ingången räcker inte för att göra texterna läsvärda. Särskilt som karaktärerna inte framstår som extremt osympatiska, utan snarare grunda och obegripliga, även för Nanna Johansson själv. Där finns en tonåring som plötsligt blir pyroman, en tragisk medelålders alkoholist och en lite självupptagen politiker. I novellen "De obehagliga" får vi möta en ung kvinna som beskrivs som bortskämd och jobbig, men vars beteende snarast påminner om en människa med någon form av psykisk diagnos. Kanske är författaren alltför trogen sin intention för att göra berättelserna levande.
Medan jag läser antecknar jag frågor i marginalerna, men tyvärr inga filosofiska eller ens samhällsinriktade frågor att utmana mig själv med. Inga frågor som leder framåt för mig som läsare, utan snarare frågor till författaren. Hur tänkte du? Varför skrev du den här texten? Vad vill du?
Kanske är det en fördel, eller förutsättning, att vara välbekant med Nanna Johansson som feminist, serietecknare och radioprogramledare för att uppskatta novellerna. Å andra sidan är min utgångspunkt att en text ska kunna bära sig själv utan läsinstruktioner.
Boken innehåller en del riktigt intressanta passager med skarpa iakttagelser av miljöer, människor och situationer, men känslan boken lämnar efter sig i mig är irritation. Det är helt enkelt för skarpa brott mellan det som är riktigt välformulerat och det som är alltför platt. Det känns som att jag läser en idé, inte en väl genomförd litterär novellsamling.