Teater
Popkvinnor
Manusbearbetning: Maria Pontén, Linda Wincent, medverkande ensemble
Regiöga: Linda Wincent och Mats Pontén
Medverkande skådespelare och musiker: Karin Paulin, Kristine Gulbrandsen, Nadia Hamouchi, Linnea Enberg, Martin Sundbom, kapellmästare Tomas Isacsson, Kalle Nyman
Gunnarsbyn, lördag 13 juni klockan 16
”Popkvinnor” bygger på Anna Charlotta Gunnarsons bok ”Kvinnorna som formade pophistorien”. För visst fanns de, kvinnorna. Problemet var bara att ingen skrev om dem, hörs Sara Arnias inspelade röst sammanfatta föreställningens credo. Och Karin Paulin sätter fart på spelet: ”Billboardslistan, ni vet. Den amerikanska topp 100 för poplåtar. Vilken svensk artist var först där?”. Och publiken hördes mumla ”ooga-chaka, ooga-chaka” i bästa Björn Skifs-stil. ”FEL, FEL! Det var Siw Malmkvist med ”Sole sole sole” från 1964”. Och vips! drog Kristine Gulbrandsen, iförd chic 50-tals schalett, i med ett fint medley på Siws alla örhängen.
Aftonens två timmar flöt iväg raskt. Stundtals lite stolpigt men inte utan charm och med en blandning av anekdoter och knastertorra fakta kring hur kvinnor genom musikhistorien systematiskt och strukturellt ignorerats och förminskats. Och när Whitney Houston – som inte ens nämns i Bonniers musiklexikon! – presenteras med ”I Wanna Dance with Somebody” bjuder Karin Paulin upp publiken till dans. I nästa stycke hör vi Marie Fredrikssons starka “Värdighet” med ett fränt, rivigt gitarrsolo av Nadia Hamouchi. Och – värdigt Norrbottensteaterns musikaliska fingertoppskänsla – med Linnea Enberg på trummor; annars en av de mer oomkullrunkeliga manliga musikaliska bastionerna. Snyggt.
Dolly Parton – blondinen från Nashville, inleder andra akten. En lady med skinn på näsan som strösslat tillvaron med bitska one-liners som ”Det kostar en massa stålar att se så här billig ut”. En tjej som gick sin egen väg, som nobbade självaste Elvis av upphovsrättsliga skäl. Och självklart får vi höra både ”9 to 5” och ”Joline”. En del av showen ägnas den så gott som okända låtskrivaren Britt Lindeborg – en mycket typisk historia, för vem kan förklara varför en upphovskvinna till låtar som ”Lyckliga gatan” över ”Hej mitt vinterland” till ”Diggi Loo Diggi Ley” som till råga på allt vann Eurovisionsschlagern 1984, är så osynlig? Och Karin Paulin har den musikaliska tryggheten att gå ner en oktav när vi andra väntar oss en annan slutton. Hon stal inte showen – men tätt på. Och herrarna spelade andra fiolen med den äran, Tomas Isacsson, Kalle Nyman samt kapellmästaren Martin Sundbom.
Ett lustfyllt hantverk – men det är Anna Charlotta Gunnarson som skall ha äran för att ha tagit fajten med hur musikhistorien har nedtecknats. ”Blixtar och dunder/magiska under. Plötsligt en dag har det hänt”: kvinnorna syns och hörs.