Litteratur
Anita Nilsson
så här års i livet
Ord&Visor
Hon skriver fram sin vardag, som är just den vardag de flesta av oss lever; hon handlar på Ica, växlar några ord med grannen, erinrar sig faderns visdomsord och hela hans goda gestalt, pratar nyttiga ärenden med barnen.
Vardagslunken, dagarna som fyller livets rutin. Men efter en stunds läsning, och när man börjat acceptera det förnumstiga tonfallet som ofrånkomligt, som ett slags stilgrepp, men även som ännu en vardaglighet eftersom sådär låter ju även den gamla arbetskamraten som du egentligen tycker ganska bra om fast du irriteras på det evigt lillgamla, ja ungefär då börjar man också upptäcka små pärlor i texten och en avkänning av den tid som vi snart isolerat oss igenom.
Det är inte riktigt som vanligt, det är pandemitid, och helgdansen är inställd sedan länge, och envar som läst Anita Nilsson vet att dansar – det gör hon helst av allt. Och erinrar sig kavaljerernas kommentarer, kloka som dumma, inte många författare gör samma sak, inte ens bland diskbänksrealisterna.
Och så är hon befriande nöjd med livet. Med ganska långt perspektiv (vi är väl cirka jämnåriga) finner hon livets jämnhet fullt uthärdlig. Inte så att hon saknar känslor, hon skriver sorg om maken som gick bort, men det är infogat, tillhör normaliteten och kan fördras. Livet på Bergnäset är ett slags standardliv, på macken, längs promenaderna, över grannhäcken.
Banalt skulle en del säga, vardaglighetens lov blev då gensvaret. Ingenting av tidsandans häftigare hjärtslag, inga stora omprövningar, inga brottningar med identitetens vålnader. Hon vet om världens problem, avskyr den rasistiske på danserna, bekymrar sig över flyktingfamiljen hon känner. Världen är en och densamma och den börjar i Bergnäset.