För en vecka sedan bevittnade jag Eddie Vedder under en Pearl Jam-konsert dricka vin ur en röd converse-sko. Sånt går alltid hem i min vedbod. Så obegripligt att man inte vet om man ska skratta eller oroas. Kristian Anttila lyckas – men på ett lite subtilare sätt slå an samma strängar hos mig ikväll. Det här är första gången jag ser herr Anttila live, så tillåt mig att golvas en smula av hans appearance.
Det djupt luddiga pratet mellan låtarna flyter på ett sätt som gör att man lätt trollbinds, är på tårna och får en att törsta efter mer. Till exempel en lång harrang om hur han en gång drack shots på Bistro Norrland, for till en bensinmack och köpte godis, hamnade i en bil påväg till Boden där han åt en ostmacka och för första gången träffade ’’Lisa’’. Eller när han innan en låt meddelar att ’’jag vet inte, men det känns som att jag står här och luktar krabba’’. Han går sedan ut och sjunger i publiken, smakar på en fläderöl (som tydligen var god), söker ögonkontakt här och där – kanske för att suga in den lätt obekväma responsen.
Musiken, som på skiva snuddar vid att kännas tillrättalagd, ofta kompad på ett sockersött sätt som gör att mättnad lätt uppstår, känns istället naturlig och fri när den framförs avskalat med en akustisk gitarr. Låtarna han bjuder på ikväll är uteslutande hits från senare halvan av sin 11 år långa karriär, exempelvis höjdpunkten Magdalena som är inspelad tillsammans med Sylvia Vrethammar.
När han med sista låten Västra Frölunda avslutar konserten undrar jag för mig själv när jag nästa gång kommer att få se en så snygg man, framför en lika fin låt, till en så vanvettigt vacker inramning?