Teater
Vampyrer
av Manda Stenström
Regi: Martin Sundbom
Medverkande: Mia Blomberg, Erik Kaa Hedberg och Linda Wincent
Scenografi och kostym: Mona Knutsdotter
Mask och peruk: Sofia Långdahl
Musik: Martin Sundbom
Videokonstnär: Erik Pexer och Martin Sundbom
Ljus: Calle Mårtensson
Ljud: Arnaud Spicq
Norrbottensteatern, Luleå. 6 oktober
”Vampyrer” är ett teaterstycke där inte bara text och skådespeleri utan video, ljus och musik är viktiga sceniska element. Alla sinnen ska liksom aktiveras. De senare är också viktiga för både den obehagliga stämningen som präglar föreställningen, för hur dramatiken byggs upp och för förflyttningar i tid och rum. Stunderna i köttvärlden handlar i sin tur om relationerna mellan vampyr och vampyr, eller mellan vampyr och människa.
De två vampyrerna, Lisa och Victor, bor i ett hus i skogen men ändå mitt ibland oss. Den yngre av dem, Victor, är med i en rollspelsförening och träffar ofta människor. Lisa, hemmavid klädd i plagg som för tankarna till gotiska århundraden, försöker upprätthålla ordningen. Alltså, trots lite ovanliga tänder ska ingen känna till att de är vampyrer.
De kallas för syskon men relationen är oklar.
Lisa, som spelas av Linda Wincent, är den av de två som vet vilka sensationer människoblod kan ge en vampyr och är den som dödar. Victor, Erik Kaa Hedberg, försöker i sitt vuxenblivande istället bli en annan slags vampyr; en som frågar först och sen får tillgång till blodet av en människa som i sin tur vill ge det - och har sina egna motiv för det.
Elinor från rollspelsföreningen, Mia Blomberg, är en sån människa. Hon söker därför aktivt upp Victor. Elinor blir därför navet i dramat om kärlek, sex och svartsjuka. Det går lite knackigt för dem. De ungas samtal präglas av förväntningar, missförstånd, avbrutna samtal och uttryckt längtan. De vill ju egentligen båda ha varandra, men vet inte riktigt hur och är båda snara till svartsjuka.
Men svartsjukast av alla är Lisa. Linda Wincents vampyr, med tillbakahållen drift, utstuderade elakheter och kyla inför uppgiften att döda, skapar ett kallt hål på scenen. Det är hennes svartsjuka som ligger bakom isoleringen i skogen, inte rädslan för att bli upptäckta. Och det är till sist den som krossar Victors försök att skapa en ny sorts relation mellan vampyr och människa.
Förutom det överraskande slutet som varken är öppet eller gott, är ”Vampyrer” ändå en ganska enkel berättelse om ungas nyupptäckta längtan efter kärlek och sex. Någon egentlig utveckling sker inte hos karaktärerna utan skådespelarna spelar Elinor, Victor och Lisa som de är här och nu. Det hade kunnat bli tråkigt, men den samverkan med Martin Sundboms nyskrivna musik, Calle Mårtenssons arbete med ljus i kraftiga färger och Erik Pexers/Martin Sundboms videofond, som är så central i iscensättningen, förhöjer upplevelsen och ger rum åt egna tankar.